Nationalismen kan sänka det europeiska samarbetet. Men patriotism kan tvärtom stärka EU. Det var ett av huvudbudskapen i Jean-Claude Junckers State of the Union-tal på onsdagen. Juncker är inne på sitt sista år som EU-kommissionens ordförande, en mycket dyster period i EU:s historia som innefattar brexit men också den söndring bland medlemsländerna som utlösts av migrationsfrågan.

I brist på en gemensam asylpolitik pekade ändå Juncker på det som EU kan göra i dagsläget. Fram till 2020 ska en förstärkning av EU:s yttre gränser med 10 000 nya gränsvakter äga rum. Men baksidan av att bara skydda gränsen har blivit tydlig i sommar med det katastrofala humanitära läget i Libyen, dit båtflyktingar skickats tillbaka. Något mer krävs från EU:s sida, och att Junckers nämner handelsavtal mellan EU och afrikanska länder är en viktig del.

Nationalismen måste hanteras på den mellanstatliga nivån. Ungerns åsidosättande av viktiga demokratiska principer fick en tydlig reprimand på onsdagen då EU-parlamentet röstade för att aktivera artikel 7.1 som på sikt kan innebära såväl ekonomiska sanktioner som förlorad rösträtt. En lång väg återstår dock då även ministerrådet ska säga sitt. Där har Polen redan uttryckt sitt stöd för Viktor Orbáns regering och dess agerande.

Men lika viktigt är att nationalismens frammarsch kan hejdas inom medlemsstaterna. I den nyss avslutade svenska valrörelsen var Liberalernas ”mer EU” klart i underläge mot SD:s och V:s gemensamma ”mindre EU”. Motsättningarna åskådliggjordes i en debatt i SVT mellan förre utrikesministern Carl Bildt (M) och SD-ledaren Jimmie Åkesson, där Åkesson anklagade Bildt för att sätta EU:s intressen framför Sveriges.

”Jag accepterar inte när du säger att nationalstaten inte har något värde för mig. Jag är en stolt svensk hallänning och europé”, dundrade Bildt, och slog fast att samarbetet måste utvecklas, inte avvecklas. Frankrikes Emmanuel Macron, å sin sida, är förstås en stolt fransman som också han ser ett värde i att öka EU-samarbetet.

Så här har det låtit i land efter land, i Sverige alltsedan medlemskapet 1995 och i till exempel Storbritannien så starkt att det ledde till folkomröstningen 2016. Det som sägs är att alla som proklamerar samarbete är federalister som vill flytta makten från det egna folket till Bryssel.

EU:s metod för att motverka detta bör vara att backa på de områden där varje land måste bestämma själv, som i arbetet med den “sociala pelaren” som EU:s arbetsmarknadsministrar godkände under ett toppmöte i Göteborg i fjol. Och att flytta fram positionerna där samarbetet behövs som mest, som exempelvis migrationen, brottsligheten och miljön. Junckers efterträdare 2019 måste vara mycket effektivare på EU:s kärnområden. Unionen klarar knappast att nationalisterna flyttar fram positionerna ytterligare, då riskerar den att upplösas.