För nio år sedan fick Muhammad Yunus och Grameen bank Nobels fredspris för arbetet med att skapa ekonomisk och social utveckling underifrån. Sedan dess har han fått lämna banken på grund av maktstrider i hemlandet Bangladesh och glansen kring mikrokrediterna har falnat.

År 2010 drog en våg av självmord över högt skuldsatta mikrolåntagare i den indiska delstaten Andhra Pradesh. Det fick Yunus att varna för profithungriga lånehajar i mikrokreditindustrin. Ja, många fnyste åt själva tanken på att denna rörelse för fattiga skulle vara en industri som vilken som helst.

Samtidigt började forskare kritiskt granska mikrokrediterna. Det har visat sig att det inte går att vetenskapligt slå fast om de ger några positiva (eller negativa) effekter på fattigdom. Lägg därtill att den stora finanskrisen 2008 sådde skepsis mot massiv kreditgivning som samhällsfenomen.

Artikelbild

De som hade hoppats på att mikrokrediterna skulle vara en mirakelkur mot fattigdom blev alltså besvikna. Men efterfrågan i världen på små lån och andra finansiella tjänster har inte minskat. Två miljarder människor saknar fortfarande tillgång till sådana. De flesta av dem är fattiga och utanförskapet gör dem mer sårbara än de skulle behöva vara.

Det är ingen överdrift att säga att fattiga har störst behov av finansiella tjänster. Över en miljard människor lever på mindre än 1,25 dollar om dagen. Det är Världsbankens mått på extrem fattigdom. Mer än två miljarder hankar sig fram på mindre än två dollar om dagen. Men ”om dagen” betyder inte att en liten ström av pengar tickar in på ett konto varje dag. Det gäller snarare att slå mynt av det som går. Ibland går det inte alls under lång tid. Då måste de korvören man har räcka länge.

Problemet är att banker och de flesta andra finansiella institutioner är företag som tjänar pengar på pengar. För de som har mycket finns det en mängd tjänster. De som tummar hårt på bottenskrapet i ekonomin är däremot inte lika lukrativa kunder.

För att fler ska kunna använda de tjänster som de flesta av oss tar för givna behövs socialt ansvarstagande i de finansiella institutionerna och hos deras ägare, politisk vilja att främja utveckling, kreditinformationssystem för att hindra överskuldsättning och regleringar som inte reser onödiga hinder för de som strävar mot finansiell inkludering. Det är till exempel enklare att ge ut krediter än att ta in sparande från allmänheten.

Det är här finansiella institutioner med mikrotjänster kommer in i bilden. Genom att hitta smarta sätt att betjäna fattiga erbjuder de möjligheter att låna, spara, skicka pengar och försäkra sig även för dem som traditionellt fått hanka sig fram med informella alternativ. Inte minst mobiltjänster erbjuder nya kostnadseffektiva möjligheter.

Alternativen till detta för fattiga är mycket sämre. Informella roterande spar- och lånegrupper är ett exempel. Varje medlem tar med sig en förutbestämd summa till veckomöten och en i taget går därifrån med hela potten. Risken att någon i gruppen inte klarar av sina åtaganden varje vecka är så klart större i en sådan grupp än i en bank. Ett annat exempel på informella tjänster är personer som kommer hem till fattiga med jämna mellanrum och tar emot sparande mot kvitto. Några av insättningarna behåller de själva som lön för mödan. Negativ ränta alltså. Ett tredje exempel är lånehajarna som bedriver ocker.

Skimret från mikrokrediternas glansdagar kommer nog inte åter, men det gör inte så mycket så länge den finansiella inkluderingen fungerar för de fattiga.

Det är inte så konstigt att det inte går att belägga om små lån i alla lägen är bra. För några innebär de möjligheter att förverkliga affärsidéer och bli framgångsrik. För andra slår drömmarna inte in. Men finansiella tjänster i vidare mening underlättar vardagen. Den som kan skicka pengar säkert till en mottagare långt borta på ett ögonblick istället för en vecka upplever det som en förbättring. Den som kan spara säkert får kontroll över sin ekonomi och behöver kanske inte ta ett dyrt konsumtionslån.