Riksdagspolitiker från alla partier var rörande eniga efter Paradisläckan i helgen: Man ska göra rätt för sig och betala skatt i Sverige! Men det fanns opinionsbildare som ställde sig bakom näringslivstopparna, med motivet att de följt reglerna och att det faktiskt inte är så konstigt att de som lider under Sveriges skattetryck faktiskt vill behålla lite för sig själva också. ”Tack Leif Östling för att du bidrar med 180 miljoner. Och ja, vad fan får vi för skatterna”, twittrade till exempel Rebecca Weidmo Uvell.

Försvararna missar poängen. Det är naturligtvis lätt att räkna upp allt man får för den inbetalda skatten. Men det är också så att de som verkligen begränsas av det svenska skatterna är låg- och medelinkomsttagare. Höginkomsttagare har alltid haft sätt att ta sig runt att betala skatt. Det framgår inte av hemsidan vad timkostnaden är för att anlita den nu aktuella rådgivningsbyrån Appleby, men det är knappast gratis.

Men också kritikerna missar poängen när man angriper dem som har sina affärer i andra EU-länder, som Svenskt Näringslivs ordförande. Särskilt om man sitter i regeringen (Annika Strandhäll (S)) eller finns i ett budgetsamarbete (Ulla Andersson (V)). Det är väl bara att be Magdalena Andersson att ta upp de låga skatterna med sina finansministerkolleger i Luxemburg och Malta vid nästa möte. Och varför inte ta Cypern och Irland när hon ändå håller på?

Skattekonkurrensen mellan stater är ett problem, regelrätta skatteparadis ett annat. Caymanöarna i Västindien har lika många invånare som Gotland men över 100 000 företag, och 600 banker. Det säger sig självt att bankerna inte har några imposanta fasader och att företagen inte har särskilt många anställda. I de allra flesta fall rör det sig bara om en brevlåda.

Försök har gjorts att få till ett informationsutbyte med dessa öar, men med begränsad framgång. Varken öarna i den engelska kanalen eller Västindien tillhör Storbritannien men lyder formellt under det brittiska kungahuset. I verkligheten är de självstyrande och har genom att locka dit kapital skaffat sig inflytande. Caymanöarna är exempelvis en av de största ägarna av amerikanska statsobligationer. Och den som tror att drottning Elizabeth skulle sätta ned foten kan betänka att hon enligt BBC själv har över 100 miljoner kronor på Caymanöarna och Bermuda.

Förmögenhetsskatten i Sverige avskaffades 2007. Sedan dess har det varit fritt fram att ta hem pengar till Sverige utan retroaktivt straff, man gör bara en skatterättelse. Att det ändå förekommer så många svenskar i läckorna, först Panama och nu Paradisläckan, är förbryllande. Men det kan finnas andra skäl att gömma pengar än rent ekonomiska.

Den som läser tyska, spanska, franska eller italienska tidningar i dagarna kan notera att rapporteringen om läckan nästan uteslutande handlar om politiker som misstänks ha spelat dubbelspel. Förutom USA:s handelsminister Wilbur Ross är det den nederländska före detta EU-kommissionären Neelie Kroes, som samtidigt med EU-uppdraget ska ha lett ett företag på Bahamas. Samt ett antal andra expolitiker.

Det är sannolikt bara i Sverige och möjligen i Norge som en rik person kan få tidningsrubriker genom att placera redan skattade pengar i ett annat land.

Offentlighetsprincipen i Sverige är stark, och obönhörlig. Här publiceras regelbundet listor på inkomster av tjänst och kapital ned till nivån vanliga löntagare, ”kvinnorna under 40 som tjänar mest i din kommun”. De riktigt rika får sina inkomster dissekerade kors och tvärs, inklusive hur det går för deras eventuella bolag. Kan detta vara ett skäl att gömma pengar, att slippa schavottera i pressen och jämföras med undersköterskor? Kan säkerheten spela in, när alla vet vad du tjänar, var du bor och var barnen går i skolan?

Svenska väljare bör fortsätta ställa frågor om vad regeringen gör för att förhindra avancerad skatteplanering och skatteflykt. Men vi bör också ställa frågor om vår egen moral gällande framgång och pengar.