Det vore märkligt om den inte fick det. Mest sannolikt förefaller vara att demokratiska och i synnerhet kvinnliga väljare mobiliseras i valdistrikt där det finns realistiska möjligheter att rösta bort Trump-vänliga republikaner.

Men man ska inte vara för säker. Det finns märkliga psykologiska mekanismer som kan leda till en backlash också när det förefaller stå höjt över alla tvivel att ett övergrepp begåtts, mot en eller flera kvinnor.

I Sverige var det detta som hände när en hel bygd tog gärningsmannens parti efter en skolvåldtäkt i Bjästa för några år sedan. I USA säger många som stödde Kavanaugh att de i och för sig inte tvivlar på att Christine Blasey Ford utsatts för de övergrepp som hon beskrivit – men det var säkert någon annan än Kavanaugh som var skyldig och domarkandidaten antas vara självklart lämplig för sitt uppdrag. Hans eget obalanserade beteende i senatsförhören var helt irrelevant.

Men även om en sådan backlash skulle märkas i november så har en stor förändring till det bättre skett, parallellt med den förändring till det sämre som godkännandet av Kavanaugh innebär. För första gången vågar de konservativa krafter som försvarar Kavanaugh inte öppet vifta bort anklagelserna. Tvärtom behandlades Blasey Ford, åtminstone formellt, med viss respekt. Det var – naturligtvis – bara presidenten själv som öppet hånade henne vid ett kampanjmöte medan senatsutfrågningarna pågick.

Kontrasten är stor mot hur motsvarande manliga makthavare uppträdde när liknande anklagelser 1991 riktades mot domarkandidaten Clarence Thomas, nominerad av president George Bush. Också Thomas godkändes, men all offentlig indignation riktades mot den kvinna, Anita Hill, som anklagat honom för sexuella övergrepp.

Det som hänt under mellantiden är dels, givetvis, den allmänna samhällsutvecklingen med värderingsförskjutningar och nya generationer som tagit plats i offentligheten, dels inverkan av #MeToo-rörelsen sedan hösten 2017.

Visst har det funnits exempel på att anklagelser inte kunnat bestyrkas och att män hängts ut på lösa grunder. Men ingen lär på allvar ifrågasätta att #MeToo i stora drag ringat in ett allvarligt samhällsproblem och ett problem som från och med nu måste tas på ett helt annat allvar än tidigare, på arbetsplatser och samhällsområden av alla slag. Domen mot den så kallade kulturprofilen i Sverige är bara en dom, i ett bestämt ärende, men är ändå viktig för att beteenden av samma slag inte längre ska kunna få passera utan reaktioner.

#MeToo började i den amerikanska filmvärlden. Det säger mycket om betydelsen och genomslaget att rörelsen nu också nått filmvärlden i Indien – från Hollywood till Bollywood, så att säga. Det mesta känns igen: Det handlar om sådant som ”alla” egentligen känt till sedan tidigare, men inte velat tala om. Journalister, skådespelare, kulturarbetare av andra slag och därtill en minister i den federala regeringen har pekats ut som skyldiga till övergrepp. Och den faktor som utlöst det hela är ett upprop från skådespelerskan Tanushree Dutta, som inte togs på allvar för tio år sedan när hon först anklagade en manlig kollega.

Det handlar i stort sett uteslutande om kvinnor i utbildade grupper med goda ekonomiska villkor. Men kring 40 procent av Indiens kvinnor över 15 år kan inte läsa eller skriva, medan nästan 40 kvinnor utsätts för brott varje timme. Den ofattbart brutala gruppvåldtäkt som blev internationellt känd 2012 var bara ett exempel bland många. Indien är kanske ett av världens farligaste länder att vara kvinna i.

Men varje förändring måste börja någon stans. Och den indiska medelklassen är stor och i många fall politiskt medveten. Den förändring som inletts, både där och i andra länder, är verklig. Allt talar för att den kommer att fortsätta. Men förutsättningen är att trycket kan hållas uppe. Mellanårsvalen i USA blir ett första prov.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör