Senast i måndags dömdes tre män vid Ystads tingsrätt för hets mot folkgrupp, försök till misshandel och skadegörelse. Eftersom de suttit häktade i sju veckor slipper de fängelse.

Målsägande var tre bröder från Somalia, som attackerades i slutet av augusti i sin bostad i Tomelilla, när de låg och sov. Deras fönster krossades, och männen träffades av glassplitter, stenar och bland annat en bräda med spikar i. Gärningsmännen skrek rasistiska glåpord och krävde att bröderna skulle komma ut.

Gärningsmännen fortsatte skrika ”sieg heil”, ”somalierna borde dö” med mera på stan.

Tidigare i år presenterade Mångkulturellt cent­rum en rapport om afrofobi, gjord på uppdrag av Arbetsmarknadsdepartementet och dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag (FP). Rapporten visade att antalet hatbrott med afrofobiska motiv dels ökat under flera år, dels utgör den största andelen av alla anmälda hatbrott.

Översikten visar tydligt, säger rapporten, att afrofobi är ett utbrett problem i dagens Sverige.

Definitionen på afrofobi är fientlighet mot människor med bakgrund i Afrika, söder om Sahara. Afrofobi tar sig uttryck i verbala och fysiska övergrepp, mobbning och utestängning, samt att människor med mörk hudfärg har svårare att få jobb och bostad på samma villkor som de som företrädesvis räknas som vita.

Brottsförebyggande rådet, Brå, skriver i sin statistik över hatbrott, från 2013, att våldsbrott är vanligare då motivet är afrofobiskt. Brå skriver också att anmälningarna 2012, 940 stycken, visade en markant ökning – 24 procent sedan 2008. 22 procent av de afrofobiska hatbrotten var våldsbrott på allmän plats och i mer än hälften av fallen var gärningspersonen obekant för den utsatta.

Bröderna i Tomelilla är således långtifrån de enda afrikaner som utsatts för hatbrott med afrofobiska förtecken i Sverige. Exempelvis attackerna Forserum 2012 drabbade deras landsmän. Och samma år misshandlades en ensam 12-årig pojke strax utanför Uppsala av tre vuxna män som bland annat kallade honom ”jävla neger”.

Jag tror precis som en av afrofobirapportens författare, Victoria Kawesa, att det finns ett samband mellan svensk historieförnekelse och svårigheten att både få syn på och göra något åt afrofobin i Sverige: det finns en självbild som säger att vi stod utanför kolonialismen och att frågor om ras och rasism därför inte angår dagens Sverige.

Därför vore en mer allsidig och korrekt skildring av svensk historia en bra början i kampen mot rasism i allmänhet, afrofobi i synnerhet.