Man kan alltid hoppas. Men om det finns en plan så tycks den mer handla om att skapa en front mot Iran än om att underlätta nya försök att åstadkomma en fredsprocess mellan Israel och palestinierna.

Trumps viktigaste ambition tycks vara att göra allting tvärtemot mot vad Barack Obama gjorde. Avtalet om Irans kärnenergiprogram har ansetts vara Obamas viktigaste utrikespolitiska framgång – och ska följaktligen rivas upp, eller åtminstone undermineras. Att USA därmed avhänder sig möjligheten att kontrollera Irans förehavanden spelar ingen roll.

Obama har också, i likhet med tidigare amerikanska presidenter, avstått från att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. På goda grunder har man ansett att ett sådant steg bör anstå till dess att en politisk lösning av konflikten med palestinierna uppnåtts eller kommit närmare. Trump bortser från alla sådana resonemang.

Men samtidigt har han skjutit från höften, till synes helt omedveten om att ambassadflytten tills vidare bara kan vara på låtsas. En ny skylt har satts upp på USA:s konsultat i Jerusalem, men huvuddelen av ambassadens arbete kommer som förut att utföras i Tel Aviv. Att verkligen bygga en helt ny ambassad kostar pengar som Trump inte är beredd att betala.

Men ”flyttens” symboliska betydelse kan inte underskattas. Den israeliska regeringen och premiärminister Benjamin Netanyahu tycker sig ha fått en fantastisk present på Israels 70-årsdag som självständig stat. När USA samtidigt överger Iranavtalet förefaller allt för ögonblicket gå Netanyahus väg.

Det inofficiella men allt tydligare samförståndet med Saudiarabien, Irans ärkerival i Mellanöstern, stärker förmodligen bara Netanyahu i uppfattningen att palestiniernas situation inte har någon prioritet alls i den sunnidominerade delen av arabvärlden, i synnerhet inte i förhållande till hotet från Iran. Och Trump har närmast övertydligt markerat sin uppslutning bakom den saudiska regimen.

Men den palestinska frågan kommer inte att försvinna. Det är sant att arabsidan hade kunnat acceptera FN:s delningsplan, vilket skulle ha öppnat vägen för en palestinsk stat vid sidan av Israel. Men att den tidens arabiska ledare kunde ha agerat annorlunda ändrar ingenting i den verklighet som dagens palestinier upplever. Desperationen blir inte mindre för att Netanyahu tycker sig ha fått USA:s godkännande för sin politik eller för att Trump själv provocerar på alla sätt han förmår.

Några tror att USA i ett nästa steg ändå kan komma att ställa krav på Israel, i utbyte mot den omfamning som nu sker. Men samtidigt är USA:s nye Israelambassadör en person som helhjärtat stöder bosättningspolitiken. När festligheterna är slut finns alla svårigheterna kvar.