Själv läser hon historien med stor selektivitet. Så vitt jag kan minnas har de högerextrema grupperna nämnts och kommenterats med oroade formuleringar i en mängd artiklar om revolutionen. Men enligt Åsa Linderborg blundar i stort sett alla inför det nazistiska eller fascistiska partiet Svoboda, liksom över den så kallade högra sektorn som i likhet med många andra – icke fascistiska – grupper varit närvarande på Majdan.
Men det väsentliga i det som skett i Ukraina är att vanligt folk fått nog av vanstyre och korruption och av en president som enbart utnyttjat sitt ämbete för att i närmast ofattbar utsträckning berika sig själv och sin närmaste omgivning. Detta missnöje har varit starkt både i östra och västra Ukraina och i demonstrationerna på Majdan och runt om i landet har människor från alla tänkbara samhällsgrupper deltagit.
Som Per Enerud beskrev på UNT:s ledarsida den 20 februari fanns både judiska aktivister och pridedemonstranter, ukrainsktalande och rysktalande bland alla de vanliga medborgare som krävde ett slut på Janukovytjs regim. Men han skrev – naturligtvis – också om fascisterna..
Svoboda är tveklöst Ukrainas motsvarighet till nazistiska och fascistiska partier i andra europeiska länder. Partiet har fått svängrum under Janukovytj – enligt den antirasistiska tidskriften Expo menar en del att den förre presidenten medvetet släppt fram Svoboda för att försvaga sin huvudmotståndare, Julia Tymosjenkos parti Fosterlandet.
Hur som helst har Svoboda fått stort inflytande i västra Ukraina och besätter i dag posten som vice premiärminister, några fackministerposter samt posten som riksåklagare. Allt detta är djupt oroande och det måste vara ett villkor för EU:s samarbete med Ukraina att Svoboda inte får möjlighet att diktera landets politik.
Läser man Expo så påminns man också om att Svoboda fått vissa orienteringsproblem genom revolutionen. I partiets retorik har EU alltid utmålats som en ”judisk” sammansvärjning, samtidigt som just anknytningen till EU nu framstår som utvägen för det svårt plågade Ukraina.
Nu är det inte bara på den ukrainska sidan som högerextremismen visar sig. Vladimir Putins regim i Ryssland har aldrig dragit sig för att ta hjälp av så kallade rödbruna eller öppet fascistiska grupper eller att spela på teman som hör hemma i de högerextremas föreställningsvärld. Revolutionen har i rysk propaganda beskrivits som ett verk av homosexuella och den extrema ryska nationalismen har inte mycket toleransutrymme för minoriteter av något slag.
Många har pekat på hur Svobodas rödsvarta flaggor synts på bilderna från Majdan. Men att flaggor i färgkombinationen svart-orange-vitt, som är vanlig inom den ryska extremhögern, har synts på Krim har inte noterats på samma sätt. I onsdags hissade grupper av detta slag också sovjetfanan och genomförde en hyllning till Stalin – som bland mycket annat lät deportera krimtatarerna, Krims verkliga nationella minoritet, till Centralasien. Sovjetnostalgi och fascism flyter ihop.
Linderborg erinrar sig tydligen inte heller hur beskyllningar om fascism användes i propagandan mot alla politiska riktningar som stod i vägen för en sovjetisering av Östeuropa och upprepades av kommunisterna bland annat i Sverige. När socialdemokrater, kristdemokrater och liberaler krossades i Polen, Tjeckoslovakien och andra länder i samband med att sovjetarmén tryggade de kommunistiska maktövertagandena så var beskyllningarna om ”fascism”, legio. Historikern Anne Applebaum skildrar detta ingående i boken Järnridån som just utkommit på svenska.
Västtyskland beskrevs i decennier som en fortsättning på Hitler-Tyskland. Greppet användes också om Solidaritets föregångare i Polen, Kommittén för arbetarnas försvar med förkortningen KSS-KOR. ”Bokstäverna SS låter ju välbekanta”, skrev Stormklockan, organ för Kommunistisk ungdom, om Polen två år före strejken i Gdansk.
Putins propaganda är, föga förvånande, ett eko av sovjetpropagandan. Historielöshet, skrev Åsa Linderborg.