Om kvinnan fått ha en assistent vid sin sida hade hon levat nu.
Söndagen den 2 oktober hittades en kvinna död på en toalett i ett skånskt köpcentrum. Hon hade MS, multipel skleros. Det är en fruktansvärd sjukdom som förstör nerverna, och den aggressiva form som just denna kvinna hade innebar att hon snabbt bara blev sämre och sämre. Hon var nu förlamad i halva kroppen. Självklart hade hon rätt till personlig assistans, omfattande sådan till och med. Det hade både sjukgymnast, läkare och biståndshandläggaren i hennes kommun intygat.
Försäkringskassans beslut om mer stöd drog dock ut på tiden, tre gånger så länge som det får göra. Först när kvinnan anmälde den med råge överskridna väntan till justitieombudsmannen fick hon besked från sin handläggare: Istället för mer hjälp skulle hon nu få mindre, de redan beviljade timmarna skulle dras ned. Enligt en anhörig till kvinnan upplevde hon det som ett straff från någon byråkrat som tagit anmälan personligt, och visst är det möjligt att det var så. De finns överallt, de som inte bör jobba med människor men som gör det ändå.
Men framför allt var detta sanktionerat ovanifrån. För det är sådant här regeringen bäddar för när den ger direktiv till Försäkringskassan om att dra ned på just assistansersättningen, och tillsätter utredningar i syfte att se hur man kan snåla in ännu mer. UNT har publicerat flera debattartiklar i ämnet, senast nu idag. Handikappförbunden har gång efter annan påtalat att det inte kan få gå till så här. Att assistans för att klara vardagen är en mänsklig rättighet, och inte en lyxutgift.
Stöd till funktionshindrade är inte ens särskilt dyrt; vanlig hemtjänst kostar exempelvis betydligt mer per timme. När man trots detta försämrar villkoren för assistans sker det på bekostnad av behoven. De funktionshindrade finns ju kvar, oavsett. Den enda skillnaden är att de anhöriga, företrädelsevis kvinnor, får slita oavlönat istället. För de funktionshindrade som inte har någon som kan hjälpa dem så mycket som de behöver blir vardagen inte bara kringskuren och isolerad, utan ibland – som nu – också rent farlig.
Det är mycket som är sorgligt med den här historien, och som handlar om den mänskliga faktorn. Som väktarna, som glömde att kolla toaletterna innan stängning just den där kvällen, och som enligt de braskande kvällstidningsrubrikerna nu tagits ur tjänst. Men de kunde ju inte veta, och de kommer troligen att plåga sig själva så länge de lever med tankar på den där kvinnan, hon som hittades av städpersonal dagen därpå. Hon hade fallit illa, fastnat. "Hon måste ha kämpat", sade assistenten som sparats bort, och som givetvis också mår mycket dåligt.
Vad är egentligen värre än att en människa dör? Att hon dör helt i onödan förstås. Och att det sker till följd av politiska beslut. För hade hon fått ha någon vid sin sida hade det här aldrig skett.
Lisa Magnusson
Vikarierande ledarskribent