Med fyra veckor kvar till riksdagsvalet borde man förstås skriva om en av de frågor som oroar de svenska väljarna mest - klimatet. Men på något vis är det svårt att stanna vid att jämföra partiernas olika förslag om flygskatt, koldioxidskatt, laddstolpar eller rabatt på elcyklar. Även om det inte är något fel på politiken i sig är det så uppenbart att det inte räcker. Och det beror inte bara på värmen, torkan och bränderna som övermannat oss i sommar.

Professor Johan Rockström har i över ett decennium varit en av de främsta svenska miljödebattörerna och utsågs 2009 också till Årets svensk av tidningen Fokus. 2009 var året då klimatet för första gången hamnade högst upp på den politiska agendan, i och med FN:s klimatmöte i Köpenhamn. Alla började förstå att det var bråttom att ställa om, från en fossildriven ekonomi till en förnybar. Alla förstod också att den överenskommelse som gjordes i Köpenhamn var otillräcklig, främst på grund av att Kina hoppade av förhandlingarna.

Rockström har många gånger sedan dess understrukit allvaret i den globala uppvärmningen. Generellt har han alltid påpekat att vi gör för lite, att kanske inte ens Parisavtalet 2015 (den enda ljuspunkten under senare år) är tillräckligt och att det snart kan vara för sent. Snart, alltså, inte än. Han lämnar alltid en öppning för att om vi nu tar tag i frågan och ställer om kan vi hejda utvecklingen. För varje år som går blir det mer bråttom, men ännu är det inte kört.

I förra veckan presenterades en klimatstudie av Stockholm Resilience Centre, den internationella forskningsenhet vid Stockholms universitet där Johan Rockström är chef. I studien, som citerats i tidningar över hela världen, varnas för att jorden kan vara på väg in i ett växthusliknande tillstånd, ”hothouse earth”, som skyndar på uppvärmningen. Även om alla länder genomförde sina utlovade utsläppsminskningar enligt Parisavtalet skulle det då bli svårt att hålla temperaturökningen inom de 1,5-2 grader som är målet.

Ökningen skulle i stället stabileras kring 4-5 grader Celsius, något som skulle få katastrofala följer, till exempel en höjning av havsnivån på 10-60 meter. Forskarna beskriver tillståndet hothouse earth med liknelsen dominobrickor. Om ett värde överstiger en viss nivå påverkar det också andra värden i systemet. Fenomenet har också kallats en ”tipping point”, att det vid en viss temperatur inte går att hejda fortsatt uppvärmning, oavsett åtgärder.

Forskarna famlar efter svar. Smältande isar och permafrost orsakar inte bara höjd havsnivå. Detta kan mycket väl ligga bakom sommarens extremväder. När temperaturskillnaden mellan Arktis och ekvatorn minskar, avstannar jetströmmen som skillnaden ger upphov till. Då får högtryck och lågtryck lättare att bita sig fast i regioner och orsaka väderkatastrofer som torka, bränder och översvämningar.

Inte heller denna gång är det för sent, enligt Johan Rockström. Men naturligtvis ännu mer bråttom än tidigare. Men det kan inte vara ”nästan för sent” hur länge som helst. Någon gång kommer någon forskare att säga att ”det är för sent”. Och vad gör vi då?

Det som framför allt krävs är politiskt ledarskap. I stället för att vänta in forskarnas dom måste någon ställa sig upp och säga ett datum då utsläppen ska vara borta. Och, viktigast, även implementera en politik som leder dit, också med de mindre bekväma förslagen. Sådant har man inte blivit vald på i Europa och Nordamerika de senaste åren. Tendensen har tvärtom varit att länderna slutit sig och önskat en återgång till gamla (och fossila) storhetstider.

Om inte demokratiska sammanslutningar som EU och USA kan axla ledarskapet för att rädda klimatet ligger Kina närmast till hands. President Xi Jinping har all makt i sin hand, kolet och oljan har gjort hans storstäder obeboeliga och han eftersträvar ”mjuk makt” som en väg att öka Kinas inflytande. Johan Rockström och hans kolleger har kastat tärningen. Vad blir det demokratiska svaret?