I ny ESO-rapport undersöker Patrick Joyce, nationalekonom från Uppsala universitet, integrationspolitiken i fem europeiska länder, inklusive Sverige. Vilka likheter och skillnader finns? Och vad kan Sverige lära av de andra länderna?

Först och främst: det är svårt att jämföra länder. Att Sverige skulle vara dåligt på att integrera nyanlända, som ofta påstås i debatten, är bara delvis sant. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är förvisso större i Sverige jämfört med genomsnittet i EU. Men vi bör vara medvetna om att Sverige har en mycket hög sysselsättning bland inrikes födda. I jämförelse med andra länder har också en större andel av invandringen till Sverige varit flyktingrelaterad. I länder som Grekland och Italien är sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda mindre än i Sverige, men i dessa länder är samtidigt arbetslösheten hög och sysselsättningen hos utrikes födda lägre än i Sverige.

Men svensk integrationspolitik kan givetvis förbättras och det finns goda skäl att söka inspiration hos andra länder. Fördelen med Patrick Joyces rapport är att den undersöker fem länder som liknar varandra i flera avseenden. Vid sidan av Sverige ingår Norge, Danmark, Nederländerna och Tyskland i studien. Samtliga länder är exempel på välfärdsstater som tagit emot många flyktingar på senare tid. Men det finns skillnader. Sverige är exempelvis det enda land som inte kräver godkända språkkunskaper för permanent uppehållstillstånd. Patrick Joyce rekommenderar Sverige att ta efter sina europeiska grannar i denna fråga.

Att ha höga förväntningar på att nyanlända ska lära sig svenska är helt rätt. Men huruvida just ett språktest för permanent uppehållstillstånd är bra kan diskuteras. Tyvärr har dock svenska politiker hittills varit särdeles dåliga på att föra ett seriöst samtal om vilken roll den nyanländes svenskkunskaper ska spela.

När Folkpartiet 2002 lade fram sitt förslag om att godkända språktest bör vara ett krav för medborgarskap blev kritiken högljudd. Mona Sahlin tyckte exempelvis att förslaget var ”sverigedemokratiskt” kunde skapa en ”vi-och-dom-motsättning” mellan inrikesfödda och nyanlända. Folkpartiet å sin sida eldade på debatten genom att under flera år låta språkkravet, utan att närmare diskutera dess utformning, bli huvudnummer i partiets integrationspolitik. Både höger-och vänsterpolitiker talade förbi varandra.

I förra veckan var det dags igen. I sitt jultal sade M-ledaren Ulf Kristersson att ”I Sverige talar man svenska”. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Det talas väl fler språk än svenska här? Ska man inte få tala engelska på jobbet längre? Vill Kristersson förbjuda hemspråksundervisning?

Språket är vårt viktigaste verktyg för kommunikation. Att ha ett gemensamt kommunikationsspråk i ett land står inte i motsats till att medborgarna talar olika språk i privatlivet och på jobbet eller att skolan erbjuder generösa möjligheter till hemspråksundervisning.

Svenska politiker bör skärpa sig och inte käbbla bort den viktiga frågan om svenskkunskapernas betydelse för lyckad integration.