I veckan byttes hela sjukhusstyrelsen ut. In kom i stället några av landets ledande sjukvårdsexperter. Ordförande blir Håkan Sörman, tidigare vd för Sveriges kommuner och landsting och vice ordförande blir Vårdförbundets tidigare ordförande Eva Fernvall. Ännu en styrelseledamot är ordföranden i Statens medicinsk-etiska råd, Kjell Asplund.

Mer kvalificerat kan det knappast bli. En styrelse där många haft erfarenhet från näringslivet ersätts av en vars fokus på vården som sådan inte kan ifrågasättas.

Samtidigt är styrelsebytet ett erkännande av att mycket verkligen blivit fel kring Nya Karolinska - eller åtminstone att landstingsmajoriteten inser att det inte räcker med det försvarsarbete man hittills försökt utföra. Utan en tydlig ledningsförändring så skulle de själva ännu mer än hittills hamna i centrum för kritiken.

Men landstingets politiska ledning lär inte slippa undan. Stockholms län är alldeles för stort och de missförhållanden som blivit offentliga är alldeles för anmärkningsvärda för att Nya Karolinska inte ska bli en valfråga också nationellt. Då spelar det inte så stor roll att kritik kan riktas också mot förhållandena vid andra storsjukhus, inom landsting och regioner med andra politiska majoriteter (som i Uppsala) eller att många avgörande beslut tagits i stor enighet.

Socialdemokraterna kommer säkerligen att försöka göra frågan om Nya Karolinska till en övergripande ideologisk fråga där ägarstyrning och samarbete i stället för konkurrens med andra sjukhus är viktiga inslag. Andra kommer att ifrågasätta landstingens existens och förorda ett statligt ansvar för hela den mer kvalificerade sjukvården.

Sådana diskussioner är viktiga. Men om Nya Karolinska kommer att påverka valutslaget märkbart så beror det knappast på ideologi utan på en känsla av bristande handlag hos de ansvariga.