De flesta är ense om att jämlikhet i åtminstone något avseende är ett viktigt mål för politiskt arbete. Att definiera jämlikhet är något helt annat. Och alla försök att skapa helt jämlika idealsamhällen har misslyckats - om inte annat så för att de också förutsätter styre av en självutnämnd elit som alltid sett till att gynna sig själv.

Per Molander gör tvärtom. Han utgår från att ojämlikhet uppstår i alla mer utvecklade mänskliga samhällen. Får vi mer att fördela, så ökar också ojämlikheten. Under dryga hundra år, fram till slutet av 1900-talet, har dessa konsekvenser kunnat motverkas. Nu tycks trenden - mycket beroende på globaliseringen - gå åt andra hållet.

Hur ska man då tänka om ojämlikheten? Vad säger till exempel de stora politiska idétraditionerna?

Artikelbild

| Håkan Holmberg, politisk chefredaktör Upsala Nya Tidning.

Molander skriver intressant, belysande och klart. För konservatismen är ojämlikheten inte något stort problem. Inom liberalismen ser han en tendens i utjämnande riktning, och ännu mer så inom socialdemokratin. Det är sällan de stora idétraditionernas relevans diskuteras på detta sätt.

Men ännu mer kan sägas. Graden av ojämlikhet i ett samhälle, eller frågan hur långt politiken bör användas för att utjämna människors livsvillkor, kan med Molanders uttryck ses som en fråga för förhandling. Men man kan inte bortse från förhandlingens förutsättningar. Det handlar om resurser, men också om helt andra saker.

Ingen meningsfull förhandling är möjlig utan frihet att offentligt belysa sådant som man anser borde ändras, redovisa relevanta fakta och utveckla argument. Utan andlig och politisk frihet, fri debatt och fria medier är förhandlingsbordet redan i förväg preparerat så att de redan gynnade har alla fördelar och de missgynnade inga.

Ännu en sida av detta är friheten att organisera sig för att försöka påverka förhållandena för en grupp eller i hela samhället. Saknas den friheten kommer inte heller något politiskt tryck för förändringar att uppstå - tvärtom kommer de som kräver förbättringar att uppfattas som ett hot mot samhällsordningen och behandlas därefter.

Förhandlingen sker också på arbetsmarknaden. Får de anställda inte organisera sig fackligt så finns ingen motvikt mot arbetsgivarna och ingen möjlighet att få till stånd uppgörelser som kan vara acceptabla för båda parter. Men fria fackföreningar kan bara finnas i fria marknadsekonomier, som dessutom själva är omfördelande till sin karaktär. I en planekonomi är facklig verksamhet och fackliga krav per definition ett hot mot planens genomförande. När all politisk och ekonomisk makt samlas på samma ställe blir varje form av protest eller krav på förändringar ett hot mot staten.

Friheter av detta slag hör idéhistoriskt samman med liberalismen och det är liberalismens inflytande i olika länder som gör att det som Molander kallar förhandlingar om minskade klyftor eller en mindre ojämn fördelning av resurser över huvud taget kan föras. Och till historien - den faktiska politiska historien och idéhistorien - hör också att det var liberaler som under 1800-talet och kring förra sekelskiftet gick i spetsen för två av de metoder för att minska ojämlikheten som Molander identifierar som socialdemokratiska: utbildningen och socialförsäkringarna - vid en tid då socialisterna fortfarande förställde sig kapitalismens fall som lösningen på ”den sociala frågan”.

Molander har säkert inte någon avvikande uppfattning. Men bilden av liberalismens relevans för den som vill motverka klassklyftor, angripa orättvisor eller bekämpa fattigdom blir ofullständig om dess betydelse för ett öppet samhällsklimat utelämnas. Detsamma gäller om man går förbi liberalismens envisa betoning av den enskilda individens värdighet. Att värna om individen är något annat än att främja egoism, men däremot finns ett uppenbart samband mellan kollektivism och gruppegoism - och gruppegoism kan få helt andra konsekvenser än att klyftorna i samhället minskar.