Så säger Claire Underwood, presidenthustru och USA:s FN ambassadör, till gayrights-aktivisten Michael Corrigan som sitter fängslad i Moskva. Denne kommer att släppas fri i utbyte mot att han läser upp ett uttalande där han prisar den ryske presidenten Petrov och tar avstånd från sina övertygelser. Corrigan vägrar.
Scenen är hämtad ur Netflix-serien House of Cards och blixtbelyser avvägningen mellan övertygelseetik och konsekvensetik. ”Skrikandet” – att öppet stå för sina övertygelser även när det är utsiktslöst att det får någon effekt – framställs som motsatsen till det som är politikens kärna; att uppnå resultat, att se till konsekvenserna.
Strax därefter är det Claire själv som, efter det att Corrigan hängt sig i sin cell, står för skrikandet när hon under den direktsända presskonferensen plötsligt lämnar manus och tar upp de homosexuellas svåra situation i Ryssland. ”Shame on you, president Petrov” är hennes slutord när hon lämnar podiet. Och det fredsavtal kring Mellanöstern som Claires man Frank efter en ansträngande natt slutligen fått Petrov att gå med på är historia i samma ögonblick som den tunga trädörren faller igen bakom Claire.
Visst har Claire rätt. Den politiska konsten handlar om att uppnå resultat, många gånger till priset av att de egna övertygelserna får hållas kort. Hur många heliga kor som slaktas varje dag bakom slutna dörrar i välfungerande politiska system är omöjligt att veta. Men de är många.
Ändå är det inte hela sanningen. Verklighetens Claire Underwood heter just nu Margot Wallström. Utrikesministern handlade övertygelseetiskt i kritiken av Saudiarabien som en diktatur med medeltida bestraffningsmetoder. Konsekvenserna är politiska men framförallt kan de bli ekonomiska. Saudiarabien är Sveriges tredje största exportland när det gäller krigsmateriel.
Handlade Claire Underwood rätt när hon gjorde sig till talesperson för miljoner förtryckta homosexuella i Ryssland samtidigt som hon saboterade en fredsplan som kunnat rädda många liv? Kan den ilska som nu artikuleras i arabvärlden lägga allvarliga hinder i vägen för det tysta och oglamorösa arbete för förändring som diplomater och organisationer varje dag ägnar sig åt? Halvsanningar och ibland lögner, de som utsägs för att inte stänga dörrar till dem som man hoppas kunna påverka, är det pris som den konsekvensetiske politikern måste betala. I detta ligger inget omoraliskt, snarare tvärtom. Omoraliskt blir det den dag det i politiken inte finns några övertygelser.
Där är vi tack och lov inte. Det visar oss både Margot Wallström och Claire Underwood, men också de många resultatinriktade politiker som ständigt verkar men sällan syns. För den övertygelse de gör sig till tolkar för är den som hela diplomatin vilar på: att civiliserad kommunikation inte får bryta samman.
Li Bennich-Björkman
Professor i statsvetenskap och fristående kolumnist i UNT