Mahdi Zare är politisk flykting från Iran och har varit starkt engagerad i opinionsarbete både i hemlandet och i Sverige, riktat mot den nuvarande regimen. Som många andra iranska oppositionella arbetar han med datorn som viktigaste instrument.

Risken att han döms till döden om han återvänder måste betraktas som stor. Men Migrationsverket och Migrationsdomstolen anser att han ska sändas tillbaka.

Moazeni Ehsan är en annan iransk politisk flykting som befinner sig i en liknande situation. Han har i första hand arbetat konstnärligt, som musiker, med budskap som riktas mot regimen i landet. Också han riskerar att sändas tillbaka.

De två är långtifrån ensamma. Och situationen i Iran har förvärrats avsevärt under den tid de vistats i Sverige. Trycket mot de oppositionella har hårdnat efter de stora protesterna mot det förfalskade presidentvalet för ett år sedan. En rad uppmärksammade avrättningar har skett. Förstår de svenska migrationsmyndigheterna vilken typ av regim de har att göra med? Man kan undra. I handlingarna kan man hitta formuleringar med innebörden att det skulle vara osannolikt att iranska myndigheter känner till vilka iranier utomlands som deltagit i aktiviteter mot regimen. Den som vill tro sådant får finna sig i att kallas naiv.

Att iranska flyktingar skulle hamna i en ytterst utsatt situation om de sänds tillbaka kan ingen gärna ifrågasätta. Om de uppgifter som lämnas av asylsökande har trovärdighetens prägel så måste förhållandena i Iran i dag väga tungt till förmån för att bevilja ansökningarna eller åtminstone avstå från att verkställa avvisningsbeslut.

I dag inträffar årsdagen av presidentvalet 2009. De två oppositionsledarna Mir Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi hävdade då att president Mahmoud Ahmadinejad omvalts tack vara ett omfattande valfusk. Allt som kom fram i samband med valet tydde på att de hade rätt. Resultatet blev protester av en storleksordning som inte setts i Iran sedan den islamiska revolutionen 1979.

Protesterna slogs ned med yttersta brutalitet. Tiotals människor dödades och hundratals greps. Kända reformvänner ställdes inför rätta och dömdes i många fall till långa fängelsestraff. Mönstret har upprepats när nya protester ägt rum under året. Inför årsdagen i dag har Mousavi och Karroubi gemensamt uppmanat människor att avstå från att demonstrera. De vill inte riskera fler människoliv.

Regimen kanske uppfattar detta som en sorts seger. Men missnöjet finns kvar och kommer förr eller senare att ta sig nya uttrycksformer. De allt brutalare metoderna mot oppositionella visar att regimen inser hur utbredd kritiken är och fruktar för sin egen framtid. Ett kulturland som Iran kan inte i längden styras på det sätt som nu sker.