Många vill gärna tro att det gemensamma laget i damernas ishockey och besöket i Söul av Kim Jong-Uns syster, som bjöd in Sydkoreas president till Pyongyang, är början till ett genuint närmande. Internationella olympiska kommitténs ordförande Thomas Bach kommer att besöka Nordkorea efter vinterspelens slut. Naturligtvis vill IOK gärna tro att man kan spela en verklig och viktig roll för att på allvar närma de två koreanska staterna till varandra.

Men det finns starka skäl att förhålla sig skeptisk. Det som verkligen har skett är att Nordkorea plötsligt visade ett oväntat intresse för att delta i spelen. Signalen följdes av flera och Sydkorea kunde inte gärna förhålla sig avvisande. Upptinade relationer – så långt detta kan vara möjligt – ligger i Sydkoreas eget intresse och tanken på en framtida återförening har fortfarande starkt stöd, i alla fall i princip.

Men klyftan mellan de två staterna kunde inte vara större. Sydkorea är en fungerande demokrati med en dynamisk och internationellt inriktad ekonomi. Nordkorea är världens mest slutna samhälle och en totalitär stat med anspråk på att styra varje detalj i undersåtarnas liv.

Ett verkligt närmande mellan Syd- och Nordkorea kan inte innebära annat än att den slutna diktaturen i norr öppnas – vilket i sin tur kan leda till att den hemlighetsfulla kretsen kring dynastin Kim förlorar sitt grepp om makten. Att man självmant skulle utsätta sig för en sådan risk går inte att föreställa sig. Tvärtom är ju den sannolika förklaringen till landets kärnvapensatsning att man med kärnvapnen som medel vill trygga regimens överlevnad.

Snarare bör signalerna inför OS uppfattas som ett sätt att etablera en bild av Nordkorea som något mer än en stat som hotar omgivningen med kärnvapen. Den säkert väl genomtänkta avsikten är i så fall att avleda ett eventuellt hot från USA att gripa in militärt. Men samtidigt förenas öppningen med fortsatt vapenskrammel – dagen före OS-invigningen hade man tidigarelagt en planerad militärparad.

Det kan kallas för dubbla budskap. Men också dubbelheten måste antas vara avsiktlig – Sydkorea och världen i övrigt ska påminnas om nordsidans militära kapacitet. Närmandet till syd har sina tydliga begränsningar.

Ändå kan det vara så att regimen i norr sitter mindre säkert än vad den skulle önska. I en artikel i tidskriften Foreign Affairs menar Koreaexperten Oriana Skylar Mastro vid Georgetownuniversitetet att Kinas stöd inte alls är så säkert som de flesta hittills har trott. Det kan visa sig att Kina, vid tecken på ett sammanbrott för Kimdynastin, agerar i eget intresse för att förhindra att kärnvapnen används. Beijings och Söuls intressen kan därmed sammanfalla. För regimen i norr gäller det att överleva genom att balansera mellan flera olika risker.