Det gäststipendium som ställts i utsikt gör det möjligt för USA att fullfölja det humanitära ansvar man åtagit sig utan att den kinesiska ledningen formellt behöver göra några avsteg från sin normala politik. Men i praktiken har Kina tvingats att behandla en känd dissident på ett helt annat sätt än vad som hittills varit regel.

Chen Guangchengs flykt inträffar bara kort tid efter en utrensning inom partitoppen som beskrivs som en av de mest omvälvande händelserna sedan Kommunistpartiet tog makten 1949. Och då ska man komma ihåg att Kinas historia sedan dess varit fylld av kriser – de utländska besökare som likt Göran Persson 1996 lagt ut texten om diktaturens stabilitet har inte haft något långt historiskt minne.

På 1950-talet ledde ”det stora språnget framåt” till en svältkatastrof. På 1960-talet kom ”kulturrevolutionen” och 1971 sköts Maos utpekade efterträdare Lin Biao ned när han med flyg försökte fly till Sovjetunionen. 1976 utrensades ”de fyras gäng” som bland andra bestod av Mao Zedong s änka Chiang Ching. Den ekonomiska öppningen mot omvärlden har gett spektakulära resultat, men demonstrationerna på Himmelska fridens torg 1989 slogs ned med all tänkbar brutalitet. Som alltid präglas okontrollerad maktutövning av godtycke, rädda makthavare, oförmåga att byta ledare i fredliga former och korruption.

Artikelbild

| Håkan Holmberg

Samma mönster går igen i fallet Bo Xilai. Denne tillhör den ”adel” som består av släktingar till Maos ursprungliga krets av kommunistiska ledare och han har säkert ansett att han därigenom varit omöjlig att komma åt. Som partichef i femmiljonersstaden Chongqing har han presiderat över en häpnadsväckande ekonomisk utveckling men också över svulstiga skrytprojekt som slukat enorma summor pengar. Kinabedömare på olika håll har utgått från att Bo, enligt den ”reglerade befordringsgång” som man föreställer sig tillämpas inom partiet, stod på tur för att upphöjas till politbyråns innersta krets. I stället störtades han efter anklagelser om att ha blockerat en korruptionsutredning – och sedan hans hustru utpekats som ansvarig för mordet på en brittisk affärsman.

En av de förklaringar som anförts är att Bo stod för en mer traditionell maoistisk linje, markerad av revolutionära paroller, större roll för statliga företag och fientlighet mot omvärlden. Hans fall skulle tyda på att personer med ett något modernare tänkesätt har överhanden i den maktkamp som pågår inför de personskiften på toppnivå som förestår. I Kinas stora flora av politiska bloggar finns många som ansluter till just denna tolkning – och en del har rent av hävdat att Bo och andra planerat ett kuppförsök.

Men det finns också en annan förklaring. Bo Xilai må ha haft en mer maoistisk retorik än många andra men Chongqing-modellen är på intet sätt unik och många andra lokala och regionala makthavare har troligen betett sig ungefär likadant.

Det som så ofta glöms bort i romantiserade analyser av ”det annorlunda” Kina är insikten att landet faktiskt är en ganska vanlig diktatur, ovanlig enbart genom sin BNP och sin storlek. Den kinesiska kulturen är inte mer annorlunda än att makthavare i Kina frestas att missbruka sin ställning och frukta sina undersåtar på exakt samma sätt som makthavare i andra odemokratiska system runt om i världen. Och i detta ligger naturligtvis också att vanliga kineser kan längta efter frihet på samma sätt som förtryckta människor i resten av världen. Just som Chen Guangcheng.