Ett mantra som upprepats i västvärlden under 2000-talet är att ”Kina tar över”. I vissa avseenden är det riktigt, då Kina i år kommer att ta över förstaplatsen som världens största ekonomi från USA. Men räknat per capita ligger Kina på 70-80:e plats i världen. Det är alltså lång väg att gå för att uppnå målet som sattes upp av president Xi Jinping när han omvaldes i november, att ”Kina ska bli en ledande nation med avseende på nationell makt och globalt inflytande 2050”.

Men man kan få inflytande på olika sätt. Och i Xis plan ingår inte att öppna upp landet och ta upp kampen med EU och Nordamerika på samma villkor. Tvärtom – Kommunistpartiet tänker fira 100 år för Folkrepubliken Kina 2049 på toppen eftersom omvärlden antas ha accepterat den kinesiska synen på demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Metoden är bland annat strategiska investeringar i infrastruktur som sedan kan ge både politiska och ekonomiska fördelar.

Det har fungerat i Afrika, där utbytet bland annat blivit gruvkontrakt för det råvaruhungriga Kina. Det är ingen tillfällighet att man vänder sig till fattiga länder då dessa både är i skriande behov av investeringar och har svårt att låna till bra villkor på världsmarknaden. Därför var det heller ingen tillfällighet att Grekland blev Kinas inträdesbiljett till EU, genom att företaget Cosco 2016 blev majoritetsägare i den stora hamnen i Pireus.

De ekonomiska vinsterna för Kina är uppenbara. För bibehållen tillväxt och utveckling i 1,4-miljarderslandet de närmaste 30 åren krävs ett nät av hamnar, väg och järnväg för att säkra importen av råvaror och exporten av varor. Och alla har intresse av uppbyggnaden av handelsvägarna i världen, inte minst europeerna. Spårförbindelsen ”den nya sidenvägen” som planeras mellan kontinenterna hyllas också stort i EU, senast av Frankrikes Macron under sin Kinaresa.

De politiska vinsterna är svårare att ta på då påverkan är mer indirekt. Inga direkta politiska krav följer med kontrakten i mottagarländerna, detta skulle förstås inte accepteras. Men undfallenhet duger lika gott för Peking. ”Don´t slug your banker”, lyder det amerikanska uttryck som här kan översättas med att sådant som bristen på mänskliga rättigheter tillåts förbli en intern kinesisk angelägenhet.

Den planerade kinesiska jättehamnen i Lysekil (Fokus i december, DN i går) är ett aktuellt exempel som belyser problemet. Investeringen skulle förstås glädja kommunerna och företagen på västkusten. Men en hamn är inte ett köpcentrum och vaksamhet anbefalles. I fallet Slite och Karlshamn och den ryska gasledningen vaknade regeringen sent, men agerade till slut. Detsamma måste gälla all infrastruktur som är väsentlig för landet. För säkerheten och det nationella självbestämmandet bör riksdagen både fatta beslut om sådana investeringar och hur de sedan ska användas.