Det traditionella sättet att bedriva utrikespolitik är att långsiktigt bygga upp förtroende med andra stater, att skapa relationer som i sin tur kan resultera i avtal om sådant som fred eller handel. Ett annat sätt är att göra som den nuvarande amerikanska administrationen: chansa! Man kastar in en bomb i ett rum och ser vad som händer, om man eventuellt kan bygga upp något nytt av bitarna.

Metoden tycks ha fungerat relativt väl på Nordkoreas diktator Kim Jong-un. Med lika delar hot och förolämpningar har Donald Trump lyckats få honom till förhandlingsbordet. I april träffades de båda koreanska ledarna under avspända former och i juni möts Trump och Kim i Singapore. Det är alldeles för tidigt att ta ut segern, men Trump har förstås redan gjort det. Han tycker att han förtjänar Nobels fredspris.

I går invigdes USA:s nya ambassad i Jerusalem, efter flytten från Tel Aviv. Redan före ceremonin kunde antalet döda räknas i tiotal och antalet skadade i många hundra till följd av protester i Gaza. Att flytten skulle bidra till att sätta fart på fredsprocessen verkar därmed ytterst osannolikt. Farhågan att den bidrar till att destabilisera hela Mellanöstern ligger närmare till hands, men osvuret är bäst även i detta fall.

I Bryssel träffas i dag Irans, Storbritanniens, Tysklands och Frankrikes utrikesministrar för att diskutera effekterna av en mer väntad ”Trump-bomb”, förra veckans besked att USA lämnar Iranavtalet. Vilande över mötet ligger chocken över att som allierade bli behandlade som vilket land som helst, med hot om sanktioner mot företag som gör affärer med Iran, men också en beslutsamhet att avtalet ska vara kvar.

Typiskt för denna nya utrikespolitiska doktrin är att Trump själv dragit sig undan och att hans hantlangare ger motstridiga besked. Säkerhetsrådgivaren John Bolton säger att européerna ”när det väl sjunkit in” kommer att förstå det oundvikliga med hårda sanktioner mot en skurkstat som utvecklar kärnvapen och stöder terrorgrupper. Utrikesministern Mike Pompeo säger i stället att ”vi kommer arbeta stenhårt tillsammans med Europa för att få till en mycket bättre deal med Iran”.

Vad ska man tro? Att ”röra om i grytan” kan vara en verksam metod för verkliga dödlägen, när ingenting hänt på mycket länge och man vill få en ledare att visa sina kort, att komma till förhandlingsbordet. Men att helt bortse från många decenniers relationsskapande och klampa in med sitt ”America first”? Självklart inte.

De europeiska länderna har inget annat val än att förhålla sig till den nya ordningen gentemot USA, att tänka ”EU first”. Det gör redan Kina, Ryssland och många andra länder och där har man också varit snabbare med att förstå och tolka Trump. Bitvis kan detta som sagt fungera ganska väl, men det råder inget tvivel om att det på sikt leder till en sämre och farligare värld.