Det kostar att upprätthålla ett försvar. Och visst kan det tyckas beklagansvärt att resurser som kunde ha använts till att, säg, stärka välfärden eller företagsklimatet i stället förbrukas inom det militära. Både arméer och vapen behövs dock fortsättningsvis för att demokratiska länder ska kunna skydda sina medborgares fri- och rättigheter.

Frågan är hur stora försvarets resurser bör vara, och hur dessa kan användas optimalt för att uppnå trygghet.

Bland de svenska partierna finns olika åsikter om det, men även vissa grunder för bredare samsyn. Det tydliggjordes på Folk och försvars rikskonferens 2014.

Såväl statsminister Fredrik Reinfeldt (M) som S-partiledaren, Stefan Löfven, betonade i sina respektive tal vikten av ett ökat nordiskt försvarssamarbete. Vidare efterlyste båda en bred politisk uppgörelse i försvarsfrågan.

Skiljelinjen går vid Nato. Reinfeldt är i grunden positiv, men driver inte aktivt frågan, just för att möjliggöra samarbete med andra partier. Löfven är emot och framhåller den svenska alliansfriheten.

Frågan är dock hur realistisk visionen om ett ökat nordiskt försvarssamarbete är. Norge och Danmark hämtar mycket av sin militära trygghet i just egenskapen av att vara Nato-medlemmar, och saknar brinnande intresse för att bygga ihop sina försvar med övriga Norden. Kvar lämnas ett ganska litet och ensamt Sverige respektive Finland.

Mest positiv till ett Nato-medlemskap är FP-ledaren Jan Björklund. I sitt tal betonade han den oroande utvecklingen i Ryssland som det största skälet därtill.

Knappast utgör - ett visserligen mer auktoritärt och upprustande - Ryssland något reellt militärt hot. Trots det finns god grund för att på allvar överväga ett Nato-medlemskap.

Delade försvarsresurser, i form av allianser och samarbeten mellan demokratiska stater, innebär inte bara ökad trygghet. Det medför också att resurser används på ett rationellt sätt, samt att den internationella gemenskapen växer.

Nationell prestige är och förblir, trots allt, det sämsta skälet för att spendera pengar inom det militära området.

En annan sak som tydligt framgick under partiledarnas framföranden på Folk och försvar är sprickan bland de rödgröna vad gäller svensk vapenexport.

Löfven har, trots sitt förespråkande av alliansfrihet, ett gott öga till försvarsindustrin. Han inledde sitt tal med att hylla det militära Sverige för det brasilianska JAS-köpet. Sjöstedt, däremot, kallar JAS för ett dyrt prestigeprojekt, som riskerar att bli en ”gökunge”. Åsa Romson (MP) tar helt och hållet avstånd från vapenexporten.

Oberoende av vad man anser om JAS har Jonas Sjöstedt (V) helt rätt i att Sverige under inga omständigheter bör exportera vapen till diktaturstater.