För en tid sedan intervjuades i Dagens Nyheter en man som blivit medlem i den extremistiska organisationen Islamiska Staten, IS. För honom handlade det, liksom för många nyrekryterade, paradoxalt nog om ”trygghet”. Det välorganiserade i IS kunde erbjuda skydd och förmåner som han inte tyckte sig kunna få någon annanstans.

Det är just så extrema organisationer ofta rekryterar. Libanesiska Hizbollah lockar med skolor och äldrevård. Nazister i Europa ger julklappar till fattiga barn och klipper pensionärers gräsmattor. En blank fernissa över avgrunden.

Med IS skulle man kunna dra parallellerna till nazism betydligt längre än så. Men inte främst för att organisationen har tydliga fascistoida drag, utan för dess maktambitioner. På samma sätt som Hitler ville införa ”Tredje riket”, vill IS inrätta ett kalifat som täcker ”den islamska världen” (inklusive Spanien och Sicilien). IS är, precis som exempelvis nazister och stalinister, renläriga. De har övertygelsen – och förmågan.

29 juni 2014 utropade IS ett kalifat, lett av kalifen Abu Bakr al-Baghdadi. I de städer IS erövrar bygger man upp administration, beskattningssystem och ordningspolis. Detta skapar en känsla av stabilitet för luttrade invånare – de som vill/kan/får vara kvar.

Precis som Hitler och Stalin tryggar Baghdadi tillvaron för ja-sägare och kuvade – samtidigt som motståndare av alla slag mördas med ofattbar grymhet. Nazisterna målade Davidsstjärnor på judars bostäder. IS sprejar den arabiska bokstaven R på dörren hos de muslimer som motsätter sig deras extrema, sunnimuslimska tolkning av islam, och ett N på dörren hos kristna.

När Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson nyligen i sitt sommartal glatt surfade på islamistskräcken, använde han skamligt nog IS attacker på kristna för att komma åt muslimer – när det dessutom är fler muslimer än kristna som faller offer för IS.

Vad har man egentligen för syfte när man ställer olika grupper, som drabbas av samma våld, mot varandra? Räcker det inte med att de är människor? Detta har muslimska ledare i Irak i alla fall tagit fasta på, när de besöker kyrkor försedda med skyltar som solidariskt utropar ”Jag är kristen!”.

Kalifatet och Nazityskland har beröringspunkter även på religionsplanet. Termen ”Tredje Riket” syftar på den kristna treenigheten och en harmonisk sammansmältning av ande och materia. Hitler lär via dramer av norske författaren Henrik Ibsen ha plockat upp begreppet och studerat konflikten i att på en och samma gång vara krigsherre och anhängare av det kristna kärleksbudskapet. En del kolonialherrar torde ha tänkt likartat. Allmosor med ena handen, folkmord med den andra...

För att förstå fenomen som IS måste man vidga blicken. De som leder sådana sekter är ute efter makt. Vissa som ansluter sig frivilligt har kanske även andra bevekelsegrunder. ”Den rätta tron” blir ett medel, snarare än ett mål.