Det är en diskutabel tanke, som kan ge intrycket att motståndet mot förändringen aldrig var allvarligt menat. Allt handlade bara om att hitta rätt tillfälle.

När det gäller de avgörande demokratireformerna i Sverige för hundra år sedan var motståndet tveklöst på riktigt. Kraven på allmän och lika rösträtt och ett parlamentariskt styrelseskick hade rests i decennier. Bakom reformkraven stod liberaler (föregångare till dagens parti med samma namn) och socialdemokrater. Motståndet fanns inom den politiska högern, där tongivande grupper kände genuin fruktan för vilka konsekvenserna skulle bli om rösträtten utvidgades och regeringsmakten blev beroende av majoritetsförhållandena i riksdagen.

I dagarna har det gått hundra år sedan den liberale partiledaren, Uppsalaprofessorn Nils Edén, bildade den koalitionsregering mellan liberaler och socialdemokrater som 1918 lyckades manövrera den definitiva demokratireformen genom riksdagen. Det var inte på något sätt givet att Edén och Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting skulle lyckas. Högern kontrollerade fortfarande riksdagens dåvarande första kammare och tänkte inte ge upp.

Det fanns dock nyanser. En del högerledare kunde tänka sig att medverka till en författningsreform, medan andra var omedgörliga – därtill på ideologiska grunder. Demokratin skulle bryta sönder den nationella gemenskapen, upphäva traditionella makt- och auktoritetsförhållanden i hela samhället och ge politiskt inflytande åt grupper –inte minst kvinnor – utan kunskaper och ansvarskänsla. Det var sådana idéer som drev de högeraktivister som stod bakom den så kallade borggårdskuppen 1914, när den liberala regeringen under Nils Edéns företrädare Karl Staaff tvingades avgå.

Men nu var det 1917. Den ”kungaregering” under landshövding Hjalmar Hammarskjöld som ersatt regeringen Staaff avgick under våren. Hungerkravaller ägde rum på flera platser i landet och agitatorer på den yttersta vänsterkanten hoppades på en socialistisk revolution. Valet hösten 1917 gav en klar majoritet i andra kammaren för liberaler och socialdemokrater. Den 19 oktober tillträdde Nils Edén som statsminister. Finansminister blev Hjalmar Branting. Sju statsråd var liberaler och fyra socialdemokrater – partiets första.

Edén hade krävt att kungen, Gustav V, skulle förbinda sig att avstå från att samråda med högerledarna bakom regeringens rygg på det sätt som majestätet alltid hade gjort tidigare. Kungen ansåg sig inte ha något annat alternativ än att foga sig. De ”hemliga rådgivarna” försvann och parlamentarismen segrade. Det var systemskiftets första steg.

Kort efter tillträdet tillsatte regeringen så en kommitté för att gå igenom de lagändringar som krävdes för en genomgripande rösträttsreform. Punkterna var i stora drag kända sedan tidigare, bland annat genom liberalernas valmanifest samma år. Kommittén arbetade snabbt – men de högerpolitiker som inbjöds att delta i arbetet tackade nej. De ville inte ha någon reform.

Sådant var läget långt in på 1918. Högern kunde på sin höjd gå med en förutsättningslös utredning – alltså utan allmän rösträtt som uttalat mål. Olika högerpolitiker lanserade motförslag med inslag som graderad röstskala, tilläggsröster efter ålder, bildning, familj eller anställda. Men pressen på högern ökade – från ledande storföretagare som oroades av de revolutionära stämningarna och från kungahuset som fruktade för kraven på republik.

Händelseutvecklingen under hösten gjorde till sist en kapitulation oundviklig. Den senare högerledaren Gunnar Heckscher skrev i Gammal och ny konservatism i Sverige (1947):

”När den av högern behärskade första kammaren gav sitt medgivande till 1918-1921 års författningsreform skedde det … knappast frivilligt annat än i formell mening … Det var ej partiets eget val, icke det statsskick man ansåg vara det riktiga, i varje fall icke vid denna tidpunkt.”

Motståndarna gav upp, men motståndet var på riktigt.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör