När Miljöpartiet gick in i regeringen visste man inte att flyktingkrisen skulle brisera året därpå. Inte hade man heller koll på bostadsminister Mehmet Kaplans alla turkiska kontakter. Men på Sveriges ägande av brunkolsanläggningar, och kolets påverkan på klimatet, hade man förstås järnkoll. Därför kan Vattenfalls brunkolsaffär i Tyskland utvecklas till partiets värsta kris hittills.
Om regeringen säger ja kommer brunkolsbrotten att övergå till den tjeckiska energikoncernen EPH under det tredje kvartalet. EPH betalar 12 miljarder kronor för brunkolet, men Vattenfalls resultat kommer att skrivas ned med det dubbla 2016. Ändå bedöms affären vara bra för ägarna, de svenska skattebetalarna, eftersom förlusterna annars skulle ha blivit ännu större.
Jonas Sjöstedt (V) utnyttjar situationen till fullo. Han säger att regeringen genom att sälja brunkol till ett skurkföretag bidrar till att öka de globala utsläppen av växthusgaser med motsvarande Sveriges utsläpp under 20 år. I princip har han rätt. Atmosfären bryr sig inte varifrån koldioxiden kommer, om enskilda länder ökar sina utsläpp eller inte. Det är totalen som räknas.
Men V (och tidigare MP) har inte tillmötesgått klimatforskarna i att satsa på att minska klimatutsläppen i utvecklingsländer. Där finns ”lågt hängande frukt” att plocka, det vill säga att man kan minska utsläppen till lägre kostnad. Men då har de rödgröna partierna prioriterat att ”Sverige ska gå före”. På samma sätt har man förordat tidigarelagd stängning av kärnkraften, även det utan hänsyn till klimateffekterna.
Det som händer i Tyskland nu är att EPH, som inte är skurkaktigare än andra energiföretag, utnyttjar den respit för kolet som det tyska beslutet att stänga ned kärnkraften till 2022 innebär. På längre sikt kommer den tyska energiomställningen, Energiewende, att göra kolet olönsamt. Men just nu, när den tyska industrin fortsatt kräver billig el och när Vattenfall säljer anläggningarna billigt, kan man göra en god affär under en period på kanske tio år.
Var det något som Miljöpartiet lovade inför valet 2014 var det att inte stänga gränser och att sluta elda med kol. Gustav Fridolin hade till och med sig en kolbit till en av tv-debatterna för att understryka sin poäng. Nu har Sverige gränskontroller sedan en tid. Kanske kan MP-ministrarna möta en viss förståelse för detta då så mycket inträffat det senaste halvåret, händelser som fått EU-samarbetet att skaka i grunden.
Men om MP skulle bidra till att ytterligare många miljoner ton brunkol lämnar marken och sprids i atmosfären, då kommer förståelsen att vara försumbar. Brunkolet räknas som den värsta klimatboven av alla. Förnybara bränslen uppgår nu till 26 procent av Tysklands energiproduktion och stiger kraftigt. Förnybart kommer att vinna till slut. Kolet kommer att förlora. Frågan är om Miljöpartiet finns kvar som riksdagsparti när detta händer?