Frågan är bara om det inte är för sent. En som fruktar detta är Sony Kapoor, verksam vid London School of Economics och chef för den finansiella tankesmedjan Re-Define. På tisdagen passerade han Stockholm för ett seminarium om eurokrisen, arrangerat av SNS. ”Jag skulle inte låta min mormor placera sina sparpengar i en spansk bank”, var ett av beskeden från Kapoor.

Ekonomi är på ett sätt ganska enkelt då allt handlar om förtroende. När ett företags förtroende naggas i kanten rasar aktiekursen, och samma princip gäller hela länder. Folk (privatpersoner, företag, institutionella placerare) är inte dummare än att de begriper att det är tryggare att ha sparpengarna i ett land som får låna till en procents ränta än ett där man får betala sex eller sju procent.

Hur kunde det gå så här? Ja, enligt Kapoor hände något 2009 då fokus flyttade från giriga investmentbanker och man inom eurozonen började tala om länder ”som inte skötte sig”. Uppdelningen i ett A- och ett B-lag har sedan fortsatt och spätt på föreställningar om hela länder som särskilt olämpliga att hantera ekonomiska frågor. Europa har glidit isär så pass mycket att försöken att täta sprickan kan vara förgäves.

I teorin borde det gå bra att låta Grekland lämna euron, då landet bara står för två procent av eurozonens BNP. Men Sony Kapoor anser att den psykologiska effekten kan bli långt mycket större. Om man visar på möjligheten att lämna valutaområdet kommer detta att ingå i kalkylerna för alla länder, och för varje ekonomisk svacka i dessa länder, för lång tid framöver.

Det ser förtroendegivande ut med det system av räddningsfonder, stödlån och bankgarantier som byggts upp, kryddat med politiska utfästelser och försäkringar. Men man behöver inte vara domedagsprofet för att inse att euron kan vara riktigt illa ute. Det räcker med att tänka på mormors besparingar. Det krävs bara ett musklick för att visa att förtroendet är förbrukat.