När procentsiffrorna yr i luften och det kommer nya opinionsmätningar var och varannan dag, kan det vara värt att påminna sig om att det bara är ett resultat som räknas – röstetalet på valdagen den 9 september. Mellan valen kan det också vara värt att lägga märke till SCB:s stora partisympatiundersökningar i maj och november, där fem eller tio så många deltar som i en normal opinionsundersökning.

I går presenterade SCB nedbrutna siffror för majmätningen, där detaljer i undersökningen kan studeras. Mest uppmärksammat är LO-väljarnas drastiska rörelser på bara ett halvår – från 46 procent S-röster i november till 38 procent i maj. Sverigedemokraterna går åt motsatt håll, från 20 procent till 25, och bland manliga LO-medlemmar är nu de båda partierna i princip jämnstora. Knappt 30 år efter att kollektivanslutningen avskaffades sker ett historiskt trendbrott för de fackliga S-sympatierna. Snart kanske också valarbetarna i LO-toppen inser detta.

SCB frågar inte bara hur vi skulle rösta om det var val, utan också vilket parti som står oss närmast. Det kan verka som att många ”missnöjesröstar” när 18,5 procent uppger att de skulle rösta på SD men bara 14,7 procent anser att det partiet står dem närmast. Men i själva verket har det skett en påtaglig normalisering av att säga att man är SD-sympatisör. I motsvarande undersökning för fyra år sedan var det bara 6,0 procent som uppgav SD som partiet som stod dem närmast.

Undersökningen tar också kål på idén på att egentliga MP-sympatisörer i opinionsmätningar bara skulle visa sitt missnöje med partiets insatser i regeringen. Andelen väljare som tycker att MP står dem närmast har nästan halverats på fyra år, från 8,5 till 4,7 procent. Även om Miljöpartiet skulle klara riksdagsspärren finns inte ett stort utrymme för att öka väljarstödet.

Av övriga partier runt fyraprocentsspärren ligger Liberalerna helt stabilt jämfört med för fyra år sedan, då fem procent anser att partiet står dem närmast. Och Kristdemokraterna har en ännu tuffare uppförsbacke den här gången, då andelen som står nära partiet sjunkit från 3,2 till 2,7 procent.

Liberalernas partiledare Jan Björklund kritiserade i söndags både Socialdemokraterna och Moderaterna för sina drastiska omsvängningar i migrationsfrågan. ”Först sade man ingenting, nu pratar man inte om annat. Pendeln har gått för långt åt andra hållet”, sade han i sitt tal under Järvaveckan. Han anser att debatten övergått i en svartmålning av Sverige och efterlyser en breddning till valrörelsen.

Björklunds analys är riktig och en av huvudförklaringarna till de numera tre blocken i svensk politik. SD har profiterat på tystnaden, sedan på omsvängningen och slutligen på den hårda tonen (att man tycker att originalet är bättre). Det borde vara fler än fem procent av väljarkåren som tycker att L-ledaren har en poäng här.