Historien går igen. Den andra mandatperioden med en regering utan majoritet i riksdagen går mot sitt slut och i går lade regeringen fram sin sista budget, vårpropositionen. Liksom med alliansregeringen 2010-2014 är det svårt att dra några slutsatser om vad regeringen egentligen vill. ”Nödvändiga strukturella reformer saknas”, var den generella kritiken från de fem partier som inte står bakom budgeten. Just detta kräver samtal över blockgränsen och det är uppenbart att regeringen Löfven inte lyckats särskilt väl med det.

I stället presenterades i går ”reformer” för 2,6 miljarder kronor, ett par promille av statsbudgeten. Finansminister Magdalena Andersson (S) försökte inskärpa betydelsen av satsningarna, men orden rimmade illa med siffrorna. ”En nationell kraftsamling krävs för att stävja och förebygga kriminaliteten” - 200 miljoner till ny utrustning till polisen. ”Sjukvård, skola och barn- och äldreomsorg ska byggas ut i hela landet” – 200 miljoner till vårdpersonal och 350 miljoner till ökad kvalitet i äldreomsorgen.

Inte ens om alla pengarna satsades i Uppsala skulle man kunna vara säker på att problemen i vården och omsorgen var lösta.

Mer intressant är inför valet är hur regeringen ser på det ekonomiska läget. Och trots en högkonjunktur som går på övertid ser man ingen anledning att spara mer för att uppnå överskottsmålet under kommande år. Finansministern är nöjd med att ha stärkt a-kassan, säger hon till TT: ”Det ger en bättre utveckling i händelse av nedgång”. I händelse av nedgång? Det verkar alltså som om Magdalena Andersson tror att högkonjunkturen kan bestå.

I skenet av det är det inte konstigt att målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 ligger kvar. Man skriver till och med att det ”vägleder den ekonomiska politiken”. Men det är oklart hur. Det finns numera ett tiotal EU-länder som har lägre arbetslöshet än Sverige. Problemet här är heller inte brist på jobb, det är att arbetsmarknaden är tudelad, att det inte finns folk som kan ta jobben. Och när det gäller trösklarna till jobb har regeringen ingen lösning. Sådana kräver ju också blocköverskridande samarbete.

Efter åtta år är behovet av en regering över blockgränsen påtaglig. Oavsett konjunktur är det alltså svårt att få någonting gjort i minoritet. Satsningar på välfärden, polisen eller försvaret i all ära, det som behövs är strukturella långsiktiga förändringar. Som på 1990-talet då i tur och ordning skattesystemet, penningpolitiken och pensionssystemet reformerades och gjorde landets ekonomi mer robust och redo att möta internationella svängningar.

Nästa stora konjunkturnedgång kan vara ett faktum 2019 eller 2020. Det vore önskvärt om Sverige då hade en regering med ett brett stöd som också hade förmått att lyfta blicken från aldrig så vällovliga satsningar och nya bidrag.