Uppsala kommuns stora låneskuld, tolv miljarder kronor, beror inte på otur med dyra markköp. Miljardinvesteringen i Ulleråker kommer att betala sig många gånger om med de nya skattebetalare som bosätter sig där. Problemet för en kommun med så goda inkomster som Uppsala är och förblir att hålla kostnaderna under kontroll.
Sveriges kommuner och landstings (SKL) rapport om kommunens ekonomi visar att välfärdstjänsterna kostar fem procent mer än standardkostnaden i landet. Det betyder att Uppsalaborna betalar en halv miljard kronor mer för skola, vård och omsorg varje år än vad som skulle behövas. Ökningen av skatteintäkterna är bland de bättre i landet, men kostnaderna stiger ännu mer utan att man får ut någon märkbart bättre kvalitet. Hur har det kunnat bli så här?
UNT skrev 8/6 2009 om utvecklingen 2005-2008 i Uppsala. Kommunen hade under tre år fått drygt 800 fler anställda. Det såg fortsatt ljust ut även om dåvarande kommunalrådet Gunnar Hedberg (M) medgav att det kunde vara svårt att vara återhållsam när resurserna finns: ”Man tycker att det finns behov som kan tillgodoses”. Professor Björn Broström, expert på kommunal ekonomi, var hårdare i sitt omdöme: ”Kommunerna lever över sina tillgångar”.
En av dem som bäst beskrivit fenomenet är C. Northcote Parkinson. Han arbetade i den brittiska statsförvaltningen under 1950-talet, då kolonierna blev färre och färre samtidigt som tjänstemännen som skötte dem blev fler och fler. Parkinsons lag, ”arbetet utfyller den tid som är tillgänglig för att utföra det”, har blivit en klassiker. Hans slutsatser om offentlig ekonomi är också välkända och rymmer ett annat berömt citat: ”utgifterna stiger till inkomsternas nivå”.
Därför är det inte så konstigt om kostnaderna för gymnasieskolan ökar trots att eleverna blir färre, för att ta ett exempel. Att alla verksamheter har behov av mer resurser är en grundregel. Allting kan ju alltid bli bättre och finns det pengar är det som sagt lätt hänt att önskemålen tillgodoses.
Finanskommunalrådet Marlene Burwick (S) visar förstås krismedvetenhet när hon (UNT 29/12) säger att hon tänker skapa en budget i balans. Men angreppssättet är att prioritera hårdare bland investeringarna och det är en farlig väg. Viss återhållsamhet bör man ha, men det är investeringarna som ger de framtida intäkterna då skattebetalarna behöver bo någonstans, samtidigt som man ska ta sig till jobbet och kunna ha barnen på en bra skola eller förskola.
Att höja skatten med 30 öre ger tillfälligt något högre intäkter (138 miljoner) men gör också kommunen mindre attraktiv. Det verkligt svåra, och enda rätta, är att kapa kostnaderna, på sikt med närmare en halv miljard. ”Vi ska analysera vad det beror på att vi ligger högt”, säger Burwick. Om hon lyssnade på Parkinson skulle hon i alla fall inte börja med att försöka få inkomsterna att stiga.