Det är en partiledares plikt att vara optimistisk om sitt partis möjligheter. Och Liberalernas Jan Björklund är en partiledare som tar denna sin plikt på största allvar. Trots vikande väljarstöd - Liberalerna har förlorat väljare i de tre senaste valen och i opinionsmätning efter opinionsmätning hamnar partiet farligt nära fyraprocentsspärren - ser Björklund med tillförsikt på framtiden. Med honom vid rodret ska L gå framåt i höstens val och bilda regering med övriga allianspartier. Så är planen.

I helgen samlas Liberalerna till riksmöte i Västerås för att ladda inför valrörelsen. Inga nyheter är att vänta. Den politiska kursen lades fast vid landsmötet i höstas. Partiet kommer att prioritera skolan och integrationen - alltså de två politikområden som varit huvudnummer för L de senaste femton åren. Här har partiet en svår pedagogisk uppgift. De två politikområden som partiet självt hade ansvar för i alliansregeringen är alltså de områden där man nu ser störst behov av reformer.

Hur ska man förklara för väljarna att läroplanen, som Björklund själv är pappa till, nu behöver revideras? Eller att nyanländas etablering på arbetsmarknaden och i samhället, som L hade goda möjligheter att påverka under åtta år på integrationsministerposten, inte fungerar tillräcklig bra men att L har receptet för att lösa problemen? Risken är att väljarna uppfattar det som att L bara går på autopilot. Att tala om behovet av katederundervisning år 2018 är inte nödvändigtvis lika framgångsrikt som det var 2006.

Varför går det så dåligt för Jan Björklunds liberaler? I en intervju med Jörgen Huitfeldt i nättidskriften Kvartal ger Björklund sin syn på saken. De dåliga opinionssiffrorna kan bero på att åren i alliansregeringen tärde på de små partierna och att höstens partiledarstrid mellan honom och Birgitta Ohlsson skrämde bort väljare. Men nu kan det vända, hävdar Björklund och ser fram emot en ideologisk valrörelse som bör gynna Liberalerna. Optimist, javisst!

Förklaringarna till opinionskrisen övertygar inte. Om nu tiden i regering drabbade småpartierna, hur kommer det sig att det går så bra för Centern? Och om höstens partiledarstrid är boven i dramat, hur har då Moderaterna, som haft ett betydligt mer turbulent år, lyckats få väljarnas förtroende?

Den mest troliga förklaringen till Liberalernas kris är en annan. I tider när högerpopulism och unken invandringsfientlighet griper omkring sig är behovet av en tydlig liberal röst stort. Och här har det varit Annie Lööf och Centerpartiet som lyckats bäst. Inte minst illustreras detta av att traditionella liberala väljargrupper, som akademiker, stockholmare och företagare, i allt högre utsträckning väljer C framför L. För att vinna tillbaka dessa väljare kommer det att krävas mer av Liberalerna än att sätta på autopiloten från 2006.