Att anlända till ett akutsjukhus med en svårt sjuk anhörig är att i ett tillstånd av inre kaos också försöka vara rationell. En rad frågor måste besvaras för att få bästa möjliga vård. Var, när och hur hände det som föranledde nödsamtalet, och vem är han eller hon som ligger där på båren? Dina svar kan vara livsavgörande. Förresten, säger plötsligt någon, är det okej om vi filmar?

Det har länge varit uppenbart att det är populärt att följa arbetet på ett sjukhus i kommersiella tv-kanaler. Ambulanser, brandstationer och polisen har sina egna serier. Och det är naturligtvis inte diskussionerna i lunchrummen eller rena rutinärenden man vill visa. Annonsörer och tittare dras till dramatiken och en titel från gårdagens tv-tablå (TV 4 20.00) ger ett tydligt besked om vad det handlar om: 112 – på liv och död.

Men tv-bolagen skulle naturligtvis aldrig släppas in på sjukhus och på brandstationer enbart med motivet att man vill visa den kommersiellt gångbara döden. Sjukhusen, ytterst landstingen, äger frågan och bestämmer vad som kan visas. Och tyvärr har omdömet spårat ur. I måndags anmäldes 12 av 21 landsting till Justitieombudsmannen (JO) av Centrum för rättvisa.

Uppsala läns landsting är ett av dem som har anmälts och från Akademiska sjukhuset kommer också det mest hårresande exemplet i anmälan. Det handlar om den svårt cancersjuke man som filmades och deltog i tv-programmet. Hans anhöriga kände inte till det och blev djupt chockade när programmet visades efter att mannen hade avlidit.

Det allra märkligaste i sammanhanget är att landstinget försvarar beslutet med att mannen gett sitt muntliga samtycke. Chefsjuristen Jens Larsson säger också till TT att det i allmänhet är bra om sjukhuset visas i tv, det sparar skattepengar som annars behövts för marknadsföringen. Vad han tycker om tv-bolaget Titans förslag till kompensation för de upprörda anhöriga, en middag på en känd Stockholmskrog, framgår inte av intervjun.

I Uppsalafallet har JO redan konstaterat att det är ”ett brott mot offentlighets- och sekretesslagen att utan samtycke röja identiteten på patienter”. Men uttalandet har alltså inte stoppat vågen av tv-avtal på landstingen runt om i landet.

Att deltagare i dokusåpor gör bort sig i sin iver att skapa ”bra tv”, därtill påhejade av produktionsbolagen, kan i sig vara upprörande. Men att hela landsting med juristavdelningar går i samma fälla är obegripligt. Släpper man in professionella tv-producenter på en akutmottagning kommer de att vilja skapa dramatik. Och det kan aldrig vara upp till enskild vårdpersonal, patienter och anhöriga att freda sig och hålla emot.

Sjukhus ska naturligtvis inte stängas för kameror. Men den personliga integriteten måste uppgraderas ordentligt på landstingskontoren. Ett garanterat skydd för den enskilde patienten – det vore minsann bra reklam för ett sjukhus.