Just nu pågår en storoffensiv mot landets sista rebellfästen. Ryskt och syriskt flyg genomför intensiva bombattacker mot Idlib-provinsen i nordväst, stor som Stockholms län och det största sammanhängande område som fortfarande kontrolleras av rebellerna. Men också andra rebellkontrollerade områden attackeras.

Terrorsekten IS finns närvarande också i dessa områden, men IS så kallade kalifat i gränsområdena mellan Syrien och Irak är krossat. De kvarvarande rebellområdena i Syrien kontrolleras av andra jihadistgrupper – med resultatet att civilbefolkningen befinner sig under ett dubbelt hot, dels från jihadisterna, dels från den syriska regeringen och dess hjälptrupper från den Iranstödda Hizbollahmilisen samt flygunderstödet från Ryssland.

I går rapporterades minst 30 000 civilpersoner vara på desperat flykt mot den turkiska gränsen. Om de kan få något skydd där är mycket osäkert. Och det som händer motsäger i alla delar den propaganda om återuppbyggnad och återflyttning som bedrivs av regimen i Damaskus. Till målen för flygbombningarna hör, som så ofta tidigare, bland annat skolor och sjukhus.

Man måste utgå från att Assad-regimen efter ytterligare någon tid kommer att ha tagit militär kontroll också över Idlib och andra områden. Men till en fullständig kontroll över hela Syrien är vägen fortfarande lång. Ett stort område i norr kontrolleras av kurdiska styrkor och mindre fickor under rebellkontroll kommer antagligen att finnas kvar länge än.

Regimen i Damaskus anses nu kontrollera runt 60 procent av Syriens yta och nära 85 procent av den kvarvarande befolkningen. För ett par år sedan tycktes regimen i stället vara näratförlora allt. Omvärlden har låtit vändningen äga rum, eftersom alternativet tycktes vara att ge upp större delen av landet till IS – med helt oöverskådliga konsekvenser. Men Assad-regimen står i verkligheten knappast IS efter i brutalitet. Utan stödet från Ryssland, Iran och Hizbollah hade den knappast haft en chans att överleva.

Men vad kommer det att vara för land som Bashar al-Assad och hans klan till sist får kontroll över? Det enkla svaret är att det kommer att vara ett land i ruiner och med kraftigt minskad befolkning. De som tror att de flesta av de syriska flyktingar som finns i grannländerna och i Europa kommer att vilja återvända misstar sig troligen.

Skräcken för Assad-regimen och dess brutalitet är djupt rotad sedan långt före kriget. Den lär inte ha minskat. Det enda som teoretiskt skulle kunna få flyktingarna att tänka om vore om Assad, i ett senare skede, avlägsnades från makten. Det kan förmodligen bara ske om Ryssland och Iran bestämmer sig för att byta ut honom. Men varför skulle de göra det, så länge som Assad rättar sig efter deras önskemål?

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör