Tja, det kan du få veta på sverigesradio.se. Om du ids ta dig igenom quizet, vill säga. Tror SR att det krävs i stort sett bara flams för att hålla besökarens uppmärksamhet vid liv för frågor om politik?

Vi är inte betrodda. Vi förväntas inte orka tänka. Inte riktigt förstå frågorna (”Den här är lite knivig...”). Och för att vi över huvud taget ska intressera oss för politik måste vi leka Fablernas värld.

Förmodligen är quizet tänkt för ungdomar. En fråga påstår att ”Skolan är ju totalt knas” (en generaliserande förolämpning mot svenska pedagoger och elever) och har ett svarsalternativ med kommentaren ”Putin är fan knäpp!”?

Jag är rädd för att det kan slå snett. Man är nämligen aldrig är så seriös som när man är ung. Det är ju då man engagerar sig, söker svaren på livsfrågorna och har en färsk allmänbildning. Dessutom finns det få saker som är så avtändande för unga som när vuxna försöker lägga sig till med en förment ungdomsjargong.

Detta ingår i en medietrend som inte bara gäller unga. Allt oftare är det som om medier i dag – inte bara public service – vänder sig till en imaginär grupp motvilliga mediekonsumenter som man har extremt låga förväntningar på, och som man tror hellre söker sig till internet på grund av lägre intellektuell kapacitet, sämre uthållighet och grundare kunskaper. Samt dålig hörsel (?), eftersom man inte sällan skriker fram sina budskap i etermedierna.

Under valvakan efter EP-valet började det ganska snart stå isande klart hur bra det gick för högerextrema och högerpopulistiska partier. Då dök det plötsligt upp ett foto på Anja Pärson med en sallad, följt av en uppmaning till tittarna att skicka in bilder på sig och den mat de åt (!) framför tv:n. Därefter skiftade man till en obegriplig bild på Göran Greider och hans hund...

Där någonstans gick nog en propp för många tittare. Efter att det sedan gått ett par timmar utan bilder på smörgåsar i vardagsrum konstaterade DN:s ledarskribent Erik Helmerson på Twitter att SVT nog drabbats av ”insiktschock och panikstoppat matbilderna”.

I söndags sändes en valdebatt om jobben. Politikerna ombads att ”sälja in” sina idéer till tittarna. Debattledarna är förvisso duktiga program­ledare, men hör tyvärr inte till den skara garvade politiska journalister som i bästa fall kan nagla fast slirande politiker med ett koppel sakliga följdfrågor. För enkelhetens skull tvingades politikerna lämna kategoriska svar med ja och nej-skyltar – vilket i, motsats till syftet, blev väldigt otydligt. Studiopubliken bestod enbart av ungdomar. Jag kunde inte skaka av mig känslan av att även val-tv håller på att bli ”barnprogram”.

Som Elsa Kugelberg skrev på ledarsidan i onsdagens DN är public services försök att nå ut till de yngre ofta så desperata att man ”får ont i själen”. Underskattandet av mediekonsumenter snarare skrämmer än lockar. Folkbildning betyder inte snuttifiering. Och ung betyder inte infantil. Insiktschocker kan behövas.