På sistone har vissa av dessa principer, som alla individers rätt till privatliv, hamnat i skymundan i takt med att kraven på utökad övervakning blivit allt mer högljudda. Detta trots att det mycket sällan går att visa att övervakningen är mer effektiv än andra metoder, som inte inskränker individens integritet lika mycket.

Men vi börjar vänja oss vid att bli övervakade. Vi ifrågasätter inte längre nyttan av övervakningen på samma sätt som vi gjorde inför riksdagens beslut om FRA-lagen.
Inför riksdagens beslut om ett införande av datalagringsdirektivet i dag har den vanligaste reaktionen bland våra folkvalda varit en uppgiven suck. Trots att de vet att datalagringsdirektivet i grunden kommer att urholka vår rätt till privatliv kommer en majoritet med all sannolikhet att välja det enkla alternativet och rösta ja.

Men riksdagsledamöterna har samtidigt en skyldighet att följa de principer som garanterar rättsstatens fortlevnad. De kan inte skylla på vare sig partilinjen eller regler i EU-fördrag för att svika denna plikt. I fallet med datalagringsdirektivet borde det därför bara finnas ett alternativ och det är att rösta nej.