Det skramlar i fickan. Plåtburken på hyllan i barnets rum väger minst ett kilo. I dag är det tio dagar kvar innan alla gamla mynt blir värdelösa, så när som på tiokronan. De äldre hundra- och femhundralapparna, som ersattes av nya i höstas, blir också ogiltiga. Redan nu kan man slå fast att pengar till miljardbelopp aldrig kommer att växlas in.

En del av dessa pengar har helt enkelt försvunnit under åren, eller kanske använts i ljusskygga affärer. Men mycket kommer att finnas kvar i hemmen, som ett minne över en tid som varit. I det kontantlösa samhället vill ingen ha kontanter. I ett teknikvänligt land som Sverige går omvälvningen med rasande fart, och den sker inte utan problem.

Många kan inte minnas när de senast tog fram en sedel eller några mynt ur plånboken. Alla normala transaktioner sker med kort. När man vill ha fika vid fotbollsplanen är det swish som gäller, likaså när presenten till läraren skulle inhandlas för några veckor sedan. Snart börjar semestern och runt om i landet förbereder sig loppmarknader och glasskiosker på att ta emot kunder ”utan pengar”. Vi känner inte ens igen de nya en-, två- och femkronorna, utan tror att det kanske är några eurocent som förirrat sig in i portmonnän.

De som inte hänger med blir förlorare. Barns besparingar fryser inne, som sagt, men det finns också exempel på äldre som strävsamt lagt undan tusenlapp efter tusenlapp till barn och barnbarn och nu finner att banken vägrar att växla in pengarna. Detta är moraliskt betänkligt även om det är lagenligt.

”Max 20 mynt” står det på en lapp vid kassan i butiken. Agerandet är logiskt eftersom det nästan är en ren förlustaffär för småföretagare att hantera småpengarna, som ska skickas in med värdetransport och sedan ersättas med nya mynt till växelkassan. Kunder och småföretagare förlorar, medan banker och värdebolag blir vinnare.

Allt detta hade kunnat undvikas med ett resolut statligt agerande. ”Vi vill att människor själva ska kunna bestämma hur de vill sköta sina betalningar”, sade finansmarknadsminister Per Bolund (MP) till TT i höstas när de nya sedlarna skulle presenteras. Men det blev i stället ett statligt icke-beslut som lämnade avgörandet i andras händer. Med följden att kontanter förklarats som icke önskvärda.

Om alla resonerat som handlaren Per Arén i Söderköping hade det också sett annorlunda ut. Han köpte in en växelmaskin för mynt under våren och uppmanade kunderna att komma in med pengarna. En dryg miljon kronor har han fått in, som växlats mot presentkort i butiken. Alla blir vinnare på det som han ser som en naturlig service till kunderna (Norrköpings Tidningar 16/6).

Riksdagen och Riksbanken måste bestämma sig. Så länge vi inte har ett kontantlöst samhälle måste det finnas rimliga villkor för dessa mynt och sedlar, även om vi inte längre på rak arm kan säga vilka män och kvinnor som finns avbildade på dem.