Det vi ser är en politisk scenförändring som hittills visat sig mycket svår för myndigheterna att hantera. Den 12 juni är Rysslands nationaldag och demonstrationerna skedde under ryska flaggor. Ingen kan gärna påstå att demonstranterna skulle vara ombud för utländska intressen.

Särskilt viktigt är att demonstrationerna skett i storstäder över hela landet, från Vladivostok och Chabarovsk i öster över städer som Novosibirsk och Kazan till Moskva och Sankt Petersburg i väster – och att demonstranterna varit påfallande unga. Det handlar om en ny generation, ofta utan egna minnen av kommunismen och sovjetsystemets fall men med desto starkare intryck av korruptionen och rättslösheten under Putin.

Flera kända oppositionsledare och självständiga journalister, som Boris Nemtsov och Anna Politkovskaja, har mördats under Putins styre. Vid demonstrationerna den 12 juni greps 750 demonstranter i Moskva och nära 900 i Sankt Petersburg. Oppositionens i dag ledande personlighet, Aleksej Navalnyj, greps utanför sitt hem och dömdes till trettio dagars fängelse.

Men regimen kan inte gärna gripa eller mörda många tusen unga demonstranter – minst tio tusen anses ha deltagit runt om i landet den 12 juni. Så kunde man göra på Stalins tid, men knappast i dag. Och den nya generation som bär upp motståndet är knappast mottaglig för regimens förenklade och inskränkta propaganda.

När sovjetsystemet föll samman hade det satt sin prägel på Ryssland i över 70 år och påverkat många generationers tänkande och politiska reflexer – det som ofta kallades för ”homo sovieticus”. Men också under det kommunistiska systemets tid fanns sovjetmedborgare som förmådde stå emot likriktningen och hitta sätt att uttrycka andra värden än regimens. Ungdomsrevolten 2017 visar att ett annorlunda Ryssland är möjligt.

Håkan Holmberg