Många tror antagligen att Sverigedemokraterna bara avviker från övriga partier när det gäller invandringspolitiken. Den som tror så bör läsa årets motion 2014/15: 2903 med titeln Folkbildningsfrågor.

Motionärer är partiets kulturpolitiske talesman Aron Emilsson. Medmotionärerna är Angelika Bengtsson, Cassandra Sundin, Runar Filper, Sara-Lena Bjälkö samt tillförordnade partiledaren Mattias Karlsson.

Kulturpolitik i vid mening är ideologiskt definierande för SD, det är ”kulturnationalismen” som i partiprogrammet fått ersätta den äldre och råare etniska nationalismen och som ännu tydligare än invandringsfrågorna, visar vilken förvandling av Sverige som SD verkligen tänker sig. En av de ledande tänkarna i detta avseende är just Mattias Karlsson själv.

Nu handlar det om ”kvalitetssäkring” av den svenska folkbildningen i enlighet med Sverigedemokraternas speciella värdesystem. Motionens upptakt är en grov och lätt kontrollerbar historisk osanning. Där hävdas att folkbildningens rötter kan sökas i 1800-talets ”nationalistiska och socialkonservativa strävanden efter en stärkt medborgaranda och nationell gemenskap”. Det verkliga förhållandet var att de stora folkrörelserna, med tillhörande studieförbund, tillkom i kampen för demokrati. I nykterhetsloger, frikyrkoförsamlingar och arbetarföreningar räknades alla medlemmar lika, man tränade sig i demokratiskt ansvarstagande och bemödade sig om att bredda medlemmarnas kunskaper i alla tänkbara ämnen. Nytillkomna folkrörelser har följt samma mönster.

I det svenska Folkbildningsrådet finns kring 150 folkhögskolor och antalet har ökat påtagligt de senaste tjugo åren. De allra flesta har ideell bakgrund och förankring i en värdegemenskap eller en organiserad folkrörelse. Välkända exempel från Uppsalas närhet är Wiks folkhögskola, Nordens folkhögskola Biskops Arnö, Sigtuna folkhögskola och Johannelunds teologiska högskola. I Folkbildningsrådet ingår också de svenska studieförbunden, från ABF till Medborgarskolan, från Sensus till Ibn Rushd, från NBV till Folkuniversitetet.

Det blir en väldig mångfald i fråga om värderingar och infallsvinklar. Men så är folkbildningen också med en formulering på Folkbildningsrådets hemsida ”fri och frivillig”. Ingen måste gå där och verksamheten bygger på självförvaltning och stor frihet. Folkbildningsrådets uppgift är att fördela statligt stöd och följa upp hur stödet används, inte att reglera idéinnehållet.

Denna mångfald lämnar inte motionärerna någon ro. Tvärtom anser man att ”Skattemedel ska användas för att stärka vårt lands interna sammanhållning och nationella gemenskap, inte för att stödja samhällssplittrande projekt eller idéer som leder till motsättningar eller utanförskap”. Det exempel som ges gäller förstås ”mångkulturalism”. Men ingångsformuleringarna är generella och gäller allt som inte är enhetligt och ”nationellt”. I Sverige håller vi ihop om en åsikt och en tolkningsram och stöder inte projekt som kan leda till motsättningar… Självförvaltning och folkbildning i frihet står uppenbarligen i konflikt med det nationella projektet.

Nu är det förstås ett problem att Förvaltningslagen, som reglerar statliga myndigheters verksamhet, inte är applicerbar på Folkbildningsrådet som är ett privaträttsligt organ. Men sådant kan man ändra på. I motionens sista stycke föreslås just detta – och mer därtill. Lagregleringen till förmån för sammanhållning och gemenskap bör gälla inte bara Folkbildningsrådet utan också ”andra privaträttsliga organ”. Med sådana organ avses som bekant aktiebolag och ideella föreningar. Också dessa ska, om SD får kontroll över landet, kunna åläggas att verka i nationell anda utan att förorsaka motsättningar i samhället. Företag, föreningar, folkhögskolor och studieförbund – alla ska sträva mot samma nationella mål.

Det finns förebilder – just nu i Ryssland, tidigare i andra länder.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör