I början av 2010-talet startade lärarfacken en debatt genom att påpeka att det till år 2020 skulle saknas 43 000 lärare i den svenska skolan. Det är fullt legitimt att ett fackförbund pekar på risken för personalbrist, som ett sätt att förbättra villkoren för sina medlemmar. Om fler ska vilja bli lärare måste både lönen och arbetsmiljön förbättras. Men man hade knappast räknat med det enorma genomslag som skulle komma.

Lärarna fick en egen fil i avtalsrörelsen, med högre lönepåslag än industrins märke. Politikerna har också i omgångar fått upp lönenivån genom karriärtjänster och lärarlönelyft. Sist men inte minst har hela samhället anammat beskrivningen av bristyrket lärare. De närmaste fem åren saknas 77 000 lärare (Ekot 18/12) medan SKL bedömer att det behövs 131 000 lärare till och med 2031. Slutdatumet varierar, men aldrig uppges det för bristen så väsentliga jämförelsetalet: Hur många lärare hade behövts i vad som kan kallas ett normalläge?

Lärarbristen finns, men det är svårt att få grepp om helheten. Klart är att det är brist på vissa typer av lärare, som speciallärare och NO-lärare. Och att tillgången på lärare varierar stort över landet, vilket SVT visade i sitt reportage från Värmland i måndags. Ett annat exempel kommer från Västernorrland: I Örnsköldsvik har fyra av fem lärare full behörighet, i Sollefteå mindre än hälften. Det så viktiga målet om en likvärdig utbildning för alla är uppenbarligen hotat.

Men det är inte så att det är strömhopp från yrket längre, vilket det ofta rapporterades om för fem eller tio år sedan. Söktrycket till lärarutbildningarna har också stigit, även om det varierar över tid och mellan olika högskolor. I till exempel Stockholm var det i genomsnitt cirka tio sökanden på varje utbildningsplats i höstas. Den generella bristen på lärare handlar snarare om kombinationen större elevkullar och pensionsavgångar, vilket förstås är allvarligt nog.

I detta läge presenterade den statliga utredaren Björn Åstrand i måndags sitt slutbetänkande med förslag för att ytterligare stärka landets lärare och rektorer, "Med undervisningsskicklighet i centrum". Där föreslås bland annat flera nya karriärsteg för lärarna som ska kunna avancera uppåt på en fyrgradig skala. Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) är positiv och tror på ett genomförande under nästa mandatperiod. Men efter haveriet med lärarlönelyftet borde han i stället tänka nytt.

Lärarjobbet är i grunden ett lagarbete, och i stället för att så ytterligare split i skolornas lärarrum borde nuvarande och kommande regeringar koncentrera sig på de verkliga utmaningarna för yrkets attraktivitet: den administrativa belastningen, svårigheten att jobba i utsatta områden och med elever med särskilda behov. Mycket kan fortfarande bli bättre, men att lärarjobbet åter är ett framtidsyrke vet de flesta tonåringar i dag.