Vad hände under mötet mellan de fyra allianspartierna på måndagen? Och vad skedde i S-högkvarteret på Sveavägen? Till vilket pris vill Ulf Kristersson och Stefan Löfven ta respektive behålla regeringsmakten? Det är Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) som har nycklarna till Rosenbad, genom att ha uteslutit samarbete med såväl Sverigedemokraterna som Vänsterpartiet. Det innebär naturligtvis att M- och S-ledarens möjligheter att skapa en majoritet är mycket begränsade.

Ingenting kommer att bestämmas förrän de så kallade onsdagsrösterna har räknats. Dessa består av drygt 100 000 förtidsröster, men framför allt cirka 70 000 röster från utlandsboende svenskar. Där kan striden om det 144:e mandatet (för närvarande i rödgrön ägo) avgöras, eftersom det traditionellt finns en borgerlig övervikt bland utlandssvenskarna.

Vilket block som blir störst har psykologisk betydelse då motståndaren i detta läge måste ”ta hjälp av SD”. Men praktiskt betyder det mycket lite, eftersom SD är notoriskt opålitligt och kan rösta med precis vilket block eller vilken partikonstellation som helst. Valresultatet 2018 är om något en stark signal om att blockpolitiken måste brytas, i riksdagen liksom i en rad kommuner och landsting, däribland Uppsala kommun och regionen.

För fyra år sedan avgick Fredrik Reinfeldt redan på valnatten, trots att alliansen var större än regeringsalternativet S/MP. När Stefan Löfven utsåg sig till segrare i söndags kväll (läs: vägrade avgå) räknade han med Vänsterpartiet i regeringsunderlaget. Han sade också att han ser blocköverskridande samarbete som ”det naturliga” och välkomnar därför C och L till en ny regering, ledd av honom själv förstås.

Löfven vet att han kommer att bli bortröstad om två veckor, men hoppas kunna komma tillbaka i ett senare skede. Då är det bra om M och KD direkt får ”skulden” för att ta stöd av SD. Det kan också mjuka upp C och L inför ett kommande samarbete, resonerar han. Men allting faller alltså på Vänsterpartiets närvaro i kombination med Lööfs och Björklunds löften.

I Socialdemokraternas självbild ingår att i första hand vara det stora regeringspartiet, i andra hand det stora oppositionspartiet. Något stödparti vill man definitivt inte vara, ödet för det tyska systerpartiet avskräcker bara ännu mer. Men oavsett vad Löfven tror går det att tänka sig blocköverskridande samarbete helt utan S.

Olikt Löfven och Sjöstedt nämnde inget av MP-språkrören det smala rödgröna övertaget under valnatten, de talade i stället om ansvar och om samsynen med C och L i många frågor. Alliansen och MP är ett regeringsalternativ som skulle bli starkare än det i förstone ser ut. Det är svårt att se hur det skulle fällas, med S och två extrempartier som opposition. Dessa kontakter kommer att tas, och sedan får utlandssvenskarna rösta hur de vill.