Svenskt näringslivs debattartikel om skatterna förra måndagen (DN Debatt 12/6) påminner om liknelsen med snöbollen. Skatteförslaget, med rubriken ”Sänk marginalskatterna till 42 procent för att rädda välståndet”, har ju lika stora chanser till liv som en snöboll i … ni vet var.

Varför? Jo, därför att redan finansminister Anders Borg (M) sade mot slutet av sin tid i regeringen att det vore ”provocerande” att sänka skatterna mer för högre inkomster, att detta skulle drabba sammanhållningen i landet. Och naturligtvis för att den efterföljande S-ledda regeringen har ett budgetsamarbete med Vänsterpartiet och bland annat därför har förordat mer progressiva inkomstskatter. Inga stora höjningar, det ska sägas, men tendensen är tydlig.

Det finns alltså en samsyn över blockgränsen om att höga inkomster ska beskattas hårt. Annars kommer ”klyftorna att öka”. Mer progressiva inkomstskatter uppfattas som mer rättvisa och så länge detta axiom gäller kommer alla argument om att utbildning ska löna sig, att det är livslönen som borde räknas, att statskassan gynnas av slopad värnskatt och så vidare, att klinga ohörda. Som i den nämnda debattartikeln.

Det märkliga är att denna rättvisa bara tycks gälla skatten på inkomst av arbete. Kapitalskatter och bolagsskatt anpassas till länderna i omvärlden, men inkomstskatten kan avvika hur mycket som helst. De som arbetar och bor i Sverige tvingas ju ändå betala den. Men det gäller ju också fastighetsskatten som regeringen inte tänker återinföra. ”Den var djupt impopulär och avskaffades på goda grunder”, sade finansminister Magdalena Andersson (S) till SVT (22/5).

De med stora villor i Stockholmstrakten tycker förstås inte om fastighetsskatten. Inte heller gillar de tanken på nedtrappade ränteavdrag, ett annat förslag från EU-kommissionen för att få ned skuldsättningen och förhindra en svensk krasch på bostadsmarknaden.

Detta är paradoxen. S-finansministern delar gladeligen ut 30 miljarder i skattesubvention, och avstår från minst lika mycket i intäkter från en fastighetsskatt, för samma grupp svenskar som skulle gynnas mest om marginalskatterna sänktes. Staten ger med den ena handen och tar med den andra. Ännu mer absurt blir det om man betänker att lägre marginalskatt knappast skulle kosta staten, oss alla, någonting. Allt talar för att växla skatt på arbete mot andra skatter, inte minst miljöskatter i dessa tider. Allt utom att det inte är ”rättvist”!

Slutsatsen i denna text, liksom i många tidigare texter på UNT:s ledarsida, blir att uppmana till samtal mellan partierna, om behovet av en ny bred skattereform. Den stora reformen 1991 är en utgångspunkt som skulle ge en hållbar ekonomi och ett mer lättöverskådligt system. Facken (LO, TCO och Saco) och näringslivet är överens om de stora dragen i en reform som innebär mindre skatt på arbete. Det går att komma överens. Men ”hälften kvar”, riktlinjen för Ingvar Carlsson (S) och Bengt Westerberg (FP) 1991, räcker bra. Att gå ned till 42 procent i ett steg vore att ta i.

Men det är svårt att släppa det här med rättvisa. Vad handlar det egentligen om, detta att grannen som vidareutbildar sig eller får ett chefsjobb, helt enkelt får högre lön, på något sätt ska bestraffas för det? Det måste bero på ”den kungliga svenska avundsjukan”, säger någon. Andra hänvisar till författaren Aksel Sandemoses fiktiva stad Jante, där ingen tilläts sticka ut.

Det räcker dock knappast som en heltäckande förklaring i ett av världens mest globaliserade länder. Vad det än är som ligger bakom har det exploaterats skickligt av svenska politiker. Det viktigaste borde vara att få skatteintäkter till en gemensamt finansierad välfärd. Men det viktigaste är i stället att uppehålla en chimär av en sorts rättvisa. Denna paradox är vad som gör att både Svenskt Näringslivs och LO:s förslag till skattereformer snabbt förpassas till papperskorgen.