Nationalekonomerna framstår alltmer som vår tids orakel. Vi behöver någon att hålla i handen när det blåser. Och blåser gör det, som bekant. Den globala skuldkrisen sprider sig och de folkvalda regeringarna tycks handlingsförlamade trots mängder av krismöten. Vad ska hända med våra besparingar, med pensionerna? Kommer världsekonomin verkligen att överleva detta? är några av frågorna.

Bland dem som anses veta mest, nationalekonomerna, finns i dag storstjärnor som Nobelpristagaren Paul Krugman, som reser runt med ett hov och tar sexsiffriga belopp för en föreläsning. Där finns också profeter som ”Dr Doom”, Nouriel Roubini, som hade rätt en gång (om finanskrisen 2008) och därför anses kunna ha rätt igen.

I sommar har Roubini gått ut och förutspått en ”perfekt storm” till 2013, en kris som involverar alla och som får tidigare kriser att te sig som en krusning på ytan: ”Alla världens ekonomier försöker skjuta sina problem på framtiden. Vi börjar med privata skulder, publika skulder och till slut med nationella skulder. Vi sparkar bara stenen längre ner på vägen men till slut kommer vi till vägens slut 2013”, sade han.

Och när USA:s kongress misslyckas med att komma överens om en effektiv budgetsanering, när euroländernas möten framstår som resultatlösa och när goda nyheter från Grekland, Portugal och Irland uteblir samtidigt som Spanien och Italien kommer med dåliga, då är det Dr Doom som får fler och fler anhängare i kåren nationalekonomer, även i Sverige.

Lars Pålsson Syll, professor vid Malmö högskola, påpekar exempelvis i en artikel på sajten Newsmill det hopplösa i att euroländerna ska kunna ta sig ur skulder och budgetunderskott genom besparingar i kombination med tillväxt: ”Vem ska köpa varorna när alla samtidigt har kris och skär i utgifterna”, frågar han sig.

Ja, vad sägs om Asien, vars länder kommer att ha åtta procents tillväxt i genomsnitt 2011, inte bara genom Kina och Indien utan också tack vare en rad andra ekonomier, som Kazakstan, Vietnam, Uzbekistan och Irak. Eller kanske det allt starkare Latinamerika?

Asien tros fortsätta vara tillväxtledande i åtminstone fem år till. Sedan kommer Afrika på bred front. Länder som Ghana, Tanzania och Rwanda är redan på väg upp och banar väg för andra, särskilt om också demokratiseringen kan sprida sig ytterligare på kontinenten.

Detta betyder förstås inte att skuldkrisen inte är mycket allvarlig. EU och USA står fortfarande för hälften av världens totala BNP. Och dessa länder handlar till stor del med varandra. Pålsson Syll har rätt så till vida att Spaniens ekonomi inte kommer att växa drastiskt tack vare ökad handel med Uzbekistan. Men återhämtningen kommer, det är bara det att den tar längre tid.

En titt på ländernas statsskulder i förhållande BNP (2010) visar att Grekland ligger i särklass högst med drygt 140 procent i skuld och fortsatt växande. Men övriga skuldkrisländer ligger faktiskt i paritet med eller nära den nivå på statsskulden som Sverige hade när saneringspolitiken inleddes 1994–1995, cirka 80–100 procent av BNP.

De länder som har bäst förutsättningar att själva ta sig ur krisen, om bara den politiska viljan finns, är USA, Storbritannien, Spanien och Italien. De med sämst förutsättningar är liksom tidigare Grekland, Portugal och Irland.

Professor Franklin Allen, University of Pennsylvania, är en välkänd expert på finansiella kriser. Han är aktuell som redaktör för en ny bok om eurokrisen och besökte Sverige och SNS/SIFR Finanspanel för en debatt i fredags. I boken pekas Grekland, men också Portugal, ut som länder med särskilda bekymmer, då de strukturella förutsättningarna för att växa och komma tillbaka saknas.

Greklands offentliga strukturer är välkända vid det här laget, men Portugals mindre kända. Här finns varken krisande banker, en omfattande offentlig sektor, låga skatter eller särskilt mycket korruption. Men väl en lågt utbildad befolkning, låg konkurrenskraft i näringslivet och en sluten ekonomi, trots EMU-medlemskapet.

Det blir sannolikt ingen perfekt storm 2013. Vi får se fler lokala stormar, som fördröjer återhämtningen, men också framgångssagor som driver på den.