Bör man stödja Kataloniens strävan att bli en självständig stat? Bör man åtminstone stödja kravet på att få hålla en folkomröstning om självständighet? Efter att ha ”levt” med frågan i 4-5 års tid lutar jag åt att svara nej på den första frågan, och ja på den andra.

För en vecka sedan antog parlamentet i Katalonien den lag som reglerar folkomröstningen 1 oktober, och hur man ska gå vidare mot självständighet i händelse av ett ja. Redan här väcktes frågan om vilken sorts stat Katalonien skulle kunna bli. Beslutet fattades efter en maratondebatt där nästan hälften av ledamöterna lämnade lokalen. Sedan i fjol finns en mycket knapp politisk majoritet för självständighet. Partierna som ingår i koalitionen Junts Pel Sí (Tillsammans för ett ja) enas bara kring just den frågan, i övrigt kan man förespråka vilken politik som helst (vilket det marxistiskt anstrukna CUP också gör).

Spaniens regering har överklagat parlamentets beslut och i tisdags revs lagen formellt upp sedan konstitutionsdomstolen beslutat att ta upp fallet. Positionerna är mer låsta än någonsin. Premiärminister Mariano Rajoy tänker som tidigare inte tillåta någon ”illegal” folkomröstning. Men till skillnad från tidigare tänker den regionala regeringen både hålla omröstningen och förklara Katalonien självständigt om detta blir utfallet.

Spanien och Katalonien sitter ihop genom sin gemensamma historia. I modern tid har man genomlevt en byggboom och fått stora problem med korruption i spåren av den. De senaste tio åren har inneburit en mycket svår ekonomisk kris och tillsammans med Grekland Europas högsta arbetslöshetstal. En skilsmässa skulle få oöverskådliga konsekvenser, inte bara för fattigare regioner som Andalusien, utan även för Katalonien.

Men man behöver inte gå tillbaka till Francotiden för att hitta oförrätter begångna av Madrid gentemot regionen i norr. De löften om självbestämmande som gavs vid demokratiseringen 1978 infriades aldrig. I juni 2010 lade konstitutionsdomstolen locket på och skrev om drygt 40 katalanska lagar. Självständighetsrörelsen tog fart på allvar.

”Världens snällaste separatister” brukar påpeka att de ordnat ett flertal demonstrationer med över en miljon deltagare, senast i måndags, utan att en enda glasruta krossats. De beskylls för att vara ett elitprojekt av Europavänliga akademiker som inte bryr sig om den tysta majoriteten i regionen. Den kan ligga något i det, men det finns definitivt också en folklig katalansk vrede mot den spanska överhögheten.

Det finns bara ett sätt att ta reda på hur det ligger till, och det är att låta oss rösta, säger den katalanske presidenten Carles Puigdemont. Han har en poäng. Det går inte i längden att hävda en spansk lag som skrivits om för att kuva en del av landet. Frågan måste få en politisk lösning. Rajoy kan välja att låta katalanerna rösta 1 oktober. Om han låter bli kan en helt annan sorts separatister komma att se dagens ljus.