Moderaternas valkonvent i helgen gav oss två nyheter om hur det största oppositionspartiet kommer att bedriva valrörelse. För det första vill Moderaterna - till skillnad från Socialdemokraterna - inte utse en uttalad huvudmotståndare i höstens val. I stället för att tala om andra partiers politik ska M ha fokus på den egna reformagendan. Mindre smutskastning, mer konkreta politiska förslag alltså. Tillsammans med tidigare löften om att bidra till ”vuxet” politiskt samtal bådar strategin gott inför valrörelsen. Hur väl Moderaterna kommer att hålla vad de lovat återstår dock att se men ambitionen är god och bör delas av fler.

Den andra nyheten, och den som fått störst uppmärksamhet, är att Moderaterna går till val med parollen ”Lika för alla”. Det är en både smart och angelägen valslogan. Smart därför att den skapar debatt - den har redan retat gallfeber på den vänster som tror sig ha ensamrätt på allt som har med rättvisa och jämlikhet att göra. Angelägen därför att den knyter an till några av de mest allvarliga samhällsproblemen - segregationen, diskrimineringen och den ekonomiska ojämlikheten.

”Lika för alla” är en i sanning liberal princip. Ronald Dworkin, en av 1900-talets mest inflytelserika liberala tänkare, formulerar det exempelvis så att alla individer har lika rätt till samma hänsyn och respekt (”equal concern and respect”). Men i den svenska partipolitiken har de borgerliga, i synnerhet moderater men de senaste decennierna även liberaler, ogärna talat om jämlikhet. Det har varit illa för det politiska samtalet och skapat en i många avseenden falsk föreställning om att jämlikhet står i konflikt med frihet.

Det senaste året har dock något hänt. Borgerliga politiker har börjat tala mer och mer om jämlikhet. Moderaternas valslogan är därför en naturlig följd av att borgerligheten ser med större oro på klyftorna i samhället. Men medan den politiska vänstern mest talar om ekonomisk ojämlikhet lyfter de borgerliga i stället lyft fram tudelningen på arbetsmarknaden, bidragsberoendet och otryggheten i vissa förorter. Och det är rimligt. Den stora klyftan i samhället går ju mellan dem som kan leva ett liv i frihet och dem vilkas frihet begränsas av utanförskap och förtryck. Mot sådana klyftor hjälper det föga att höja inkomstskatten. ”Lika för alla” bör betyda att alla ska ha lika förutsättningar att forma sitt eget liv.

Borgerligheten bör fortsätta att tala om jämlikhet. För att en ”Lika för alla”-paroll ska vara trovärdig måste man också våga tänka om på en del punkter och se problemen med sådant som skolsegregation, diskriminering och otrygga anställningar (att påtala vikten av las kan visst vara relevant i en diskussion om Metoo, för att ta ett aktuellt exempel).

Säga vad man vill om Ulf Kristerssons moderater. Partiets sinne för träffsäkra valbudskap är helt klart bättre i dag än på ”Rösta på Gösta”-kampanjens dagar på 1970-talet.