Fördelningspolitik behövs. Alla har inte samma möjlighet att stå för sitt uppehälle och behöver, åtminstone periodvis, samhällets stöd. Därför går det att försvara vart och ett av de många budgetutspel som kommer från regeringen och Vänsterpartiet. Som gårdagens besked om höjt underhållsstöd och bostadstillägg för pensionärer, de tidigare beskeden om justering av a-kassan och studiebidraget, samt den förväntade höjningen av barnbidraget.

UNT:s ledarsida kritiserade också upprepade gånger den tidigare alliansregeringen för att gång på gång prioritera ned bidragshöjningar med hänvisning till arbetslinjen. Sålunda höjdes inte taket för a-kassan på 15 år och barnbidraget har inte höjts på drygt tio år. Besluten kunde motiveras vart och ett för sig, men den sammantagna effekten blev med tiden att bidragen gröptes ur och att fördelningen av resurserna i samhället blev alltför skev.

Nästa år genomförs alla förändringar samtidigt. Regeringen har slagit fast att det finns 40 miljarder kronor att dela ut i nya reformer, och alla ska få sitt inför valåret 2018. Höstbudgeten innebär att man eldar på en högkonjunktur som snart går in på sitt femte år, tvärtom mot hur man borde göra. När lågkonjunkturen kommer, och det gör den, skulle det inte vara fel med exempelvis en höjning av barnbidraget för att hålla uppe efterfrågan. De pengarna kommer nu att konsumeras upp.

Men varför inte spara nu, i stället för att konsumera? Nästa år kan möjligen bli det sista med bottenränta, samtidigt som arbetsmarknaden är fortsatt glödhet och nya tusenlappar trillar in på kontot med regeringens reformer. Det låter onekligen som ett tillfälle att lägga undan pengar. Visserligen kan man sedan i fjol inte göra avdrag för privat pensionssparande, sparräntan är icke existerande och börsen osäker. Pensionsmyndigheten rekommenderar i stället investeringssparkonto (ISK) eller att teckna en kapitalförsäkring.

Icke, sa regeringen och Vänsterpartiet i går. Skatten på ISK och kapitalförsäkring höjs med 0.25 procentenheter från årsskiftet. Enligt ekonomiskpolitiska talespersonen Ulla Andersson (V) är det ”en träffsäker och bra reform” som ”riktas mot den tiondel av befolkningen som har högst inkomster”. Ungefär 1,8 miljoner svenskar har ISK-sparande som blivit mycket populärt sedan det infördes 2012.

”Tonight we´re gonna party like it´s 1999”, sjöng Prince en gång på 1980-talet. Regeringen gör något liknande 2018. Det är inget millennieskifte i antågande, men en bostadsbubbla som briserar kan åstadkomma minst lika mycket oväsen. Och som vi vet från 1990-talet tar den betydligt längre tid att städa upp efter.

Kombinationen av hushållens skulder, bidragslinjen och de statliga spenderbyxorna borde oroa många fler, även om de fördelningspolitiska ansatserna var och en för sig skulle råka falla en i smaken.