Det var en pressad statsminister som tog plats i talarstolen för mandatperiodens sista partiledardebatt i riksdagen. Tyngd av usla opinionssiffror och intern splittring om migrationspolitiken var debatten viktigare än vanligt. Analysen vid det uppmärksammade partistyrelsemötet häromveckan (”krismötet”) var att Socialdemokraternas hårda linje i migrationspolitiken ska ligga fast men att partiet måste prata mer om välfärdsfrågor - ett område där socialdemokratin traditionellt brukar ha högt förtroende - och bli tydligare med skiljelinjerna i svensk politik.

I sitt inledningsanförande på onsdagen tog Stefan Löfven därför till storsläggan i sin kritik av alliansen. Allt enligt den klassiska höger-vänster-retoriken: Medan alliansen vill sänka skatter, satsar Socialdemokraterna på välfärden. Även Sverigedemokraterna fick skarp kritik av statsministern - inte för partiets antidemokratiska rötter utan för dess skattepolitik. Löfven gör nämligen, väl medveten om den stora väljarflykten från S till SD hos LO-kollektivet, sitt bästa för att utmåla SD som ett högerparti och ett hot mot den svenska modellen. ”Valet 2018 är en folkomröstning om välfärden” slog statsministern fast och förklarade högtidligt att han väljer välfärden framför skattesänkningar (sagt alltså av den den statsminister som med myten om "pensionärsskatt" genomdrivit gigantiska sänkningar av skatten på pension och nu också verkar ha fått med sig moderatledaren på pensionsskattepopulismen).

Socialdemokraternas mål är att få 31 procent av rösterna i valet. I en intervju i Aftonbladet inför onsdagens riksdagsdebatt försöker Löfven ingjuta hopp inför valdagen. Han konstaterar bland annat att Socialdemokraterna haft dåliga siffror ”på vårkanten” också tidigare valår, nämligen 1991 och 2010. Med tanke på utgången torde just dessa två valår inte vara de som Löfvens valarbetare helst vill bli påminda om för tillfället.

Men det är inte bara S som krisar. Inte mindre än tre av riksdagens partier - KD, MP och L - lever farligt nära fyraprocentsspärren och alliansen är knappast det stabila regeringsalternativ det en gång var. Även om de borgerliga partiledarna gör sitt bästa för att låtsats som att just inget hänt sedan 2006 och talar tyst om att de är oense i regeringsfrågan och synen på stöd från SD. I det sammanhanget var det också anmärkningsvärt att Ulf Kristersson inte begärde replik på Jimmie Åkesson. Annie Lööf gjorde dock ett kraftfullt och välbehövligt angrep på Sverigedemokraterna och dess människosyn. Tillsammans med Jan Björklund var det hon som tydligast stod upp för det liberala samhällets principer under debatten.

Efter gårdagens drabbning fick vi en god bild av hur debatten under valrörelsen kommer att låta. Hur nästa regering kommer att se ut förblir oklart.