Sydafrika konkurrerar med Nigeria om att vara Afrikas största ekonomi. Med sina förutsättningar borde man ändå kunna prestera mycket bättre. Naturtillgångarna, industrin och infrastrukturen gör att alla har väntat på att Sydafrika tillsammans med de övriga så kallade Brics-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) ska ta ytterligare kliv och leda utvecklingen på sina respektive kontinenter. Men i stället har Sydafrikas 2000-tal präglats av stagnation, korruption och stigande brottslighet.

Fenomenet kan beskådas på många håll i Afrika. Det handlar om svårigheten att bli av med en befrielserörelse som konsekvent missköter landet och driver det bort ifrån demokrati och rättsstat. En frihetshjälte är och förblir en frihetshjälte, och det är en titel som kan gå i arv. För Sydafrikas del heter hjälten förstås Nelson Mandela, men också partiet ANC (African National Congress). Föreställningen om att den som är emot ANC är för apartheidsystemet lever kvar.

Det finns ett romantiskt skimmer kring ANC, inte minst i Sverige, som till stor del är motiverat. Bilden av befrielserörelsen behöver förvisso nyanseras. Våldsanvändningen var omfattande, även mot konkurrenter som zulupartiet Inkatha. Men man slogs mot en av mest brutala regimer världen skådat. Och man klarade på det stora hela av att demokratisera landet utan blodspillan till följd av hämnd mot sina förtryckare.

Journalisten Disa Håstad har i sin bok Brusten regnbåge (Albert Bonniers förlag, 2015) väl beskrivit utvecklingen av ANC till ett maktparti under 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Efter Mandela tog Thabo Mbeki över som partiledare och president. Han gjorde sig mest känd för sina vapenaffärer och för förnekandet att aids-epidemin existerade, det senare med många onödiga dödsfall som följd. Det skulle ändå bli värre när Jacob Zuma tog över 2009. Mycket värre.

Som Sydafrikas president har Zuma haft ett stort intresse – sig själv. Han har byggt sitt enorma palats med statskassans pengar, omgett sig med landets ekonomiska elit och gradvis lyckats ta kontrollen över domstolarna. Han har anklagats för svindleri och korruption häpnadsväckande 700 gånger och överlevt ett antal misstroendevotum i parlamentet. Enligt Lumkile Mondi, Witwatersrands universitet, har Zuma bildat en ”korrupt skuggstat” med syfte att ”stjäla landet”.

ANC lyckades före jul ersätta Zuma som partiledare, och när detta skrivs pågår försöken som bäst att även få bort honom som president. Partiet agerar av självbevarelsedrift. Opinionsmätningar visar på en påtaglig risk att man för första gången förlorar den egna majoriteten i parlamentet i valet nästa år. Efterträdaren Cyril Ramaphosa, miljardär och Zumas förtrogne, låter inte som en ideal lösning. Han har dock haft en försonande framtoning hittills och lovat att ta sig an korruptionen i landet.

Det allra bästa för Sydafrika vore ändå en rejäl näsbränna för ANC i valet 2019.