Familjefilmen De Club van Sinterklaas & De Pietenschool gick nu i oktober upp på biograferna i Belgien. Club van Sinterklaas är sedan 1999 en såpopera för ungdomar, byggd på myterna om Svarte Petter och S:t Nicolaus. Då vi i Sverige mest känner Svarte Petter som ett spelkort med en sotarpojke på som ingen vill ha, så kan det vara dags att möta hans rätta ansikte.

”Zwarte Piet” är i Holland och Belgien en liten, svart pellejönsfigur i knektdräkt som jobbar åt en i biskopsskrud utstyrd Sint Nicolaas/Sinterklaas – helgonet som utgör en ingrediens hos vår jultomte. Belgare och holländare klär ut sig till Zwarte Piet med blackfacemålning och krullperuker, en nationaltradition som på senare tid väckt starka protester och kallats rasistisk. Oavsett ursprung – en mix av hedendom och mörk kolonialhistoria – är Zwarte Piet självklart en rasistisk stereotyp, vars krumbukter 2013 på film alltså lärs ut i ”Pietenschool” – ”Petterskolan”.

I en serie artiklar av Joanna Rubin Dranger, #bildskolan, i nättidningen Feministiskt perspektiv får vi just nu lära oss hur svarta sedan slaveriets dagar framställts som korkade, vidskepliga och lata i blackface-stereotyper. Initiativet är lysande pedagogiskt – här ges även exempel på bilder som inte är stereotypa. I korta avsnitt informeras vi tillräckligt om rasbiologi, Minstrelshower, ”The mammy”, gollowog, picaninnyn och Zwarte Piet för att fatta vad det handlar om. #bildskolan borde användas i åtskilliga utbildningar.

Artikelbild

| Maria Ripenberg, ledarskribent och debattredaktör på Upsala Nya Tidning

Förra veckan ordnade UNT och Uppsala universitet den fjärde Åsikt Uppsala-debatten på temat ”Den andre” (se UNT Debatt 16, 18, 19, och 20/11 samt unt.se/debatt). Forskarna/experterna i panelen var eniga om att det farliga inte är önskan att tillhöra en grupp, utan hierarkier och maktordningar mellan grupper. De framhöll även kolonialismens behov av att legitimera sina brott, vilket gett oss alla djupt rotade föreställningar. Bengt Westerberg döpte ju klarsynt en statlig ­utredning till Främlingsfienden inom oss.

För det är med andrifiering som med könsmaktsordning – den finns överallt. Men medan det har blivit ganska okontroversiellt att tala om könsmaktsordningen, anses det av någon anledning ofta provocerande att tala om strukturell rasism. I stället blundar man hårdare.

Polisen kollar mörka personers id-handlingar i t-banan och skapar ett register kallat ”Kringresande”. Statoil vägrar hyra ut bilar till romer. Efter P3 Nyheters granskning Hänt på krogen säger vakter att de fått order om att inte släppa in ”polacker, irakier, zigenare och negrer” eller mer än ”tre negrer samtidigt”. Extrema exempel? Inte alls. Låt oss se, i ett lite större perspektiv, vad som kan hända när ”den andre” inte får komma in.

Utanför vår gräns – EU:s Schengengräns – utspelas just nu, och sedan många år, fruktansvärda scener. Rapporteringen om de kapsejsade skorvarna och barnliken har blivit vanliga blädderinslag i medierna. Men man kan ägna bara en halv minut åt att föreställa sig hur desperat man måste vara när man som enda utväg sätter sig i en ”dödsbåt” i hopp om att rädda livet på sina barn – för att kanske se dem försvinna i havet. Om de tusentals drunknade hade varit euro­péer? Nordamerikaner?

”Vad gör en vit flicka hemma hos zigenare?” skrev nazistiska nationell.nu, när grekiska myndigheter jagade de biologiska föräldrarna till en ”funnen” blond flicka. Och så tycktes även all världens journalister tänka. Blonda Maria dna-testades – till skillnad från de mörka syskonen. Föräldrarna identifierades, utan relevans, som romer och passades därmed in i myten om den romska barnarövaren. Men Maria var inte kidnappad.

Varför blev det inga rubriker när 500 romska barn försvann från ett barnhem i Grekland för tio år sedan? Myndigheterna utredde aldrig fallen. Barnen befaras enligt tidningen Focus ha utsatts för prostitution och organstölder. Om barnen varit norska?

Nästa fredag firas S:t Nikolaus, det präktiga helgonet. Låt oss hoppas att vi slipper se honom i belgisk tappning på våra biografer. Det finns tillräckligt med rasistiska stereotyper i barnlitteratur och -film. Vuxna bör se och förstå dem. Men att skona de små barnen är ett litet men viktigt steg för att bryta rasmaktordningen.