I den årliga utrikesdeklarationen, som inledde riksdagens utrikespolitiska debatt i går, fanns bara två meningar om Sveriges förhållande till Kina. Den akuta situationen för den svenske medborgaren Gui Minhai som kidnappats och frihetsberövats berördes inte.

Kinas ansvar för att upprätthålla mänskliga rättigheter nämndes, men bara i förbigående. Situationen för Gui Minhai har på några få dagar blivit mycket allvarligare än tidigare. Avvägningen mellan tyst diplomati och öppna protester behöver analyseras på nytt. Detsamma gäller förhållandet mellan grundläggande politiska principer och strävan efter goda ekonomiska relationer med Kina.

Allianspartiernas utrikespolitiska talespersoner undvek också ämnet, trots ett givet tillfälle att kritisera regeringen. Ingen av dem sade något om Gui Minhai och inte heller om situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina. Men man kan inte skjuta problemet ifrån sig. Det som drabbat Gui Minhai är knappast ett isolerat felsteg från den kinesiska sidan utan tycks ingå i ett mönster.

Gui Minhai är alltså bokförläggare och svensk medborgare. Hans utgivning har irriterat det kinesiska ledarskapet och för drygt två år sedan kidnappades (!) han av kinesiska agenter under en semestervistelse i Thailand. Han fördes till Kina, hölls i husarrest och tvingades erkänna delaktighet i en gammal trafikolycka. Men ingen rättslig process ägde rum och förra året meddelade de kinesiska myndigheterna att Gui hade frigetts.

Vad frigivningen egentligen innebar förblev dock oklart och i januari greps Gui Minhai igen, framför ögonen på två svenska diplomater som skulle följa med honom till ett läkarbesök. I fredags framträdde han på en ”presskonferens” och påstod, uppenbarligen drogad, att Sverige försökte använda honom som ”en schackpjäs” för att skada Kina. De svenska diplomaterna skulle ha försökt locka honom att ”rymma” till ambassaden och nu ville han att Sverige skulle lämna honom i fred (se också Johan Rudströms ledare i UNT den 13/2).

Vad vi nu bevittnar är något som förefaller innebära att den kinesiska diktaturen inte nöjer sig med att hålla sina egna medborgare underkuvade, utan också vill diktera hur andra länder ska förhålla sig både till Kina och till mänskliga rättigheter generellt. Genom en kombination av ekonomiska storsatsningar och hotfulla markeringar mot länder som inte spelar med vill man uppnå ett internationellt inflytande på en helt ny nivå. Just nu handlar det om Gui Minhai och Sverige. Häromåret handlade det om Norge, sedan Nobels fredspris tilldelats den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo.

Sverige vill givetvis inte stöta sig på allvar med ett land av Kinas ekonomiska betydelse. Men goda ekonomiska förbindelser kan inte få gå ut över svenska medborgares frihet och säkerhet.

Håkan Holmberg