Det är i skrivande stund oklart hur dramat i den grekiska politiken slutar. Förtroendet för premiärminister Giorgos Papandreou är på upphällningen och oavsett vad som händer är Europa på väg in i en ännu en period av kaos och osäkerhet om ekonomin.

För en vecka sedan hade Papandreou slut på alternativ. Med en strejkande befolkning och en opposition som blockerar varje försök till ekonomiskt ansvarstagande, såg han ingen annan utväg än att syna motståndarna. Finns det konstruktiva motförslag till besparingarna och kommer man i så fall driva dessa i en kommande folkomröstning? Och är det verkligen folkets vilja att gå mot en oordnad konkurs eller till och med att lämna euron med allt vad det innebär? Utspelet lyckades så till vida att oppositionen äntligen tycks ha förstått att det krävs att man tar ett gemensamt ansvar för landet.

Att försvara valutasamarbetet är en primär uppgift för EU-ledarna. Om man ens antyder att det vore en möjlig väg för Grekland att lämna euron kan fördämningarna rasa. Fler länder står då på tur härnäst och förtroendet för hela eurozonen riskerar att falla ihop som ett korthus. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy försökte under veckan att gjuta olja på vägorna genom att säga att de tänker försvara den fastlagda krisplanen för Grekland. Men tvivlarna blir bara fler och fler.

Nationalekonomen och Nobelpristagaren Paul Krugman sade redan i maj 2010 att han var övertygad om att Grekland förr eller senare skulle lämna valutasamarbetet. Han såg ingen möjlighet för ett land utan större naturtillgångar, med turism och skeppsrederi som främsta näringar, att klara en återhämtning. Bara åtstramningar räcker inte – tillväxt behövs också.

De 18 månader som gått har också tydligt visat på den politiska oviljan och oförmågan att reformera den korrumperade statsapparaten. Det är också detta som främst ligger bakom demonstrationerna och strejkerna. Det grekiska folket vill inte lämna euron och man inser att det är förknippat med hårda krav att vara kvar. Men man anser att den priviligierade klassen, de som gynnats av de styrande familjer som turats om vid regeringsmakten, ska vara med och betala.

Allt detta vet naturligtvis stora euroländer som Tyskland och Frankrike om. Därför pågår ett dubbelspel som intensifierats sedan skuldkrisen tog ny fart i augusti. Samtidigt som krisbekämpningen har högsta prioritet utåt, förbereder man sig nu för ett EMU utan Grekland.

Den grekiska ekonomin utgör bara två procent av eurozonen, men skadeverkningarna för betalningssystemet är svårare att överblicka. Då handlar det om att förstärka bankerna samtidigt som man bygger upp räddningsfonden. Den förrförra veckans EU-toppmöte kan ses som en förövning för vad som kan hända om Grekland ställer in betalningarna. Då handlade det om 50 procents skuldavskrivning och åtgärderna togs emot väl av marknaden. Det borde med andra ord vara möjligt att genomföra en ordnad konkurs för Grekland om det blir nödvändigt.

Nu finns åtminstone embryot till en politisk uppslutning om krispaketet i Grekland. Det var en omvändelse under galgen då ett uteblivet stödlån hade betytt veckor eller någon månads respit innan Grekland tvingats ställa in betalningarna. Ansvaret för fortsättningen vilar nu tungt på oppositionsledaren Antonis Samaras axlar. Den nya koalitionen är bräcklig, lika bräcklig som Greklands ekonomiska återhämtning.

Det finns mycket som Grekland skulle ha gjort annorlunda om man fått backa tillbaka 20 år. Nu är det för sent och alternativen är bara två. Antingen gör man som i Argentina, börjar om från början och försöker locka turister med en billig valuta, vilket riskerar att sätta i gång en process som hotar hela EU-samarbetet. Eller så ställer man sig under EU:s förvaltning för ett antal år fram i tiden.

Hårda tider blir det under alla omständigheter för grekerna, och det är detta faktum som Giorgos Papandreou nu satt ljuset på. Ska man börja på en gång eller fördröja processen ytterligare? Ska man acceptera umbäranden under ordnade former eller i kaos (i Grekland och i omvärlden)? Valet borde trots allt vara ganska lätt.