Den vanligaste formen av korruption är den med prefixet ”vänskap”, att uppdrag går till den som haft det tidigare eller till en släkting till den kommunanställde. Det finns en ”låt gå”-mentalitet, en vilja att vara snäll, som i sig innebär stora risker på sikt.

”Vi måste bli bättre på att värna skattebetalarnas pengar”, sade överåklagare Gunnar Stetler vid Riksenheten mot korruption på tisdagens seminarium om korruption, arrangerat av Transparency International Sverige. Han pekade på en aningslöshet och ett lättsinne i den stora offentliga byråkratin, där det är lätt att glömma bort att det är medborgarna man företräder, som anställd eller förtroendevald.

Bitvis tecknades en mycket mörk bild av den kommunala demokratin. Reglerna är komplicerade och följs därför inte. Upphandling, inspektion och uppföljning är ofta under all kritik och det finns gott om exempel på kommunpampar som inte ens anser att de ska följa lagen (avtalen mellan Nyköpings kommun och flygbolaget Ryan Air är ett exempel). Och de som ska bevilja ledningen ansvarsfrihet, kommunens revisorer, är antingen i maskopi med densamma eller i vilket fall chanslösa att utföra granskningen.

Artikelbild

Johan Rudström

Sveriges mest kända revisor, Inga-Britt Ahlenius (Riksrevisionsverket, FN), ansåg inte oväntat att vägen till framgång går genom en mer genomgripande revision på alla nivåer. Hon ansåg också att privat drift generellt ökar riskerna för korruption.

Men det kan tvärtom vara så att alternativa driftsformer ökar genomlysningen i kommunsektorn. Med upphandlingar finns tydliga (om än krångliga) regler att hålla sig till och man tvingas att bli bättre på att specificera vad det är man vill köpa. Kan man sedan också bli bättre på kontroll och uppföljning finns goda förutsättningar för att komma till rätta med den omfattande, tysta korruptionen, vilket i sin tur kan förebygga nya skandaler av Motalatyp.