Vad skulle han ha sagt om det han såg? Skulle han ha varit förvånad, glad, bestört?

För det var ju Palme som började. Året var 1968 och Socialdemokraterna på Gotland ville att partiledaren skulle hålla ett sommartal i Almedalen. Ett lastbilsflak ställdes upp vid Kruttornet. Några hundra kom och lyssnade.

I år, 2014, är arrangörerna 1325 till antalet, vilket är nästan dubbelt så många som 2010. En del av de över 3300 programpunkterna drar lika många åhörare som Palme vid Kruttornet. Partiledarnas tal lockar tusentals åhörare på plats. Sedan tillkommer alla som följer talen via olika medier.

Almedalsveckan bruka benämnas som en vecka för det demokratiska samtalet. Ibland kallas den "politikerveckan". Och en sådan var den från början. Först i singularis. Almedalen var nämligen enbart Palmes S-arena ända fram till 1974. Sedan anslöt VPK och snart även C. Inte förrän 1982 debuterade, förutom MP, den veteran som talat allra flest gånger i Almedalen - Alf Svensson (KD). Men det är faktiskt inte förrän 2008 som traditionen med enbart partiledare på Almedalsscenen ser ut att ha etablerats. Dessförinnan kunde partierna företrädas av andra än ledarna, och några år på 90-talet fick också Gottlandspartiet (jo, det stavas med två "t") en egen dag i parken.

"Det har hänt något med Almedalsveckan", sade en Uppsalakommunikatör till mig. Visst, den är i ständig förändring. Den speglar samhället. Därför kan det vara intressant att analysera statistiken - liksom årets vecka.

För mycket är oväntat och oförutsägbart. Man skulle kunna göra ett quiz. Visste du att... FI var det parti som hade minst jämställd delegation (bara 3 procent män)? Visste du att... av Centerpartiets politiker på plats var bara 28 procent kvinnor? Visste du att... moderaterna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg bara deltog i tre evenemang, medan Gustav Fridolin och Gudrun Schyman var med i 21?

I början ordnades seminarier av de politiska partierna. I dag står partier och politiska organisationer för en mycket liten andel av arrangemangen, medan de ideella organisationerna är upphov till ungefär en tredjedel. Företagens andel av programmen växer snabbast, och knappar in på de ideella. Bland annat "flyttar" många medier till Visby under veckan och arrangerar egna programpunkter. Samtidigt har stat, landsting och kommuner minskar sin närvaro. Vad vi ser är alltså att initiativen alltmer glider över från den politiska makten och den offentliga sektorn till, framför allt, privata företag. "Almedalen" är i dag mer en marknadsvecka än en politikervecka.

Vad pratar man om då, på alla dessa seminarier? Jag trodde nog att den ständigt glödheta skolan skulle vara det vanligaste ämnet i år. Men det var kanske för att Lärarnas Riksförbund varit så bra på marknadsföring. I stället var det vård och omsorg, tätt följt av media/journalistik, som toppade pratlistan.

Hur syns Uppsala på Almedalskartan? Det märks att Högskolan på Gotland gått upp i Uppsala universitet, för vår stads närvaro kring nya Campus Gotland är påtaglig. UNT och universitetet ordnade till exempel ett gemensamt Åsikt Uppsala-seminarium i Almedalen, som blev fullsatt. Uppsala Stadsteater tog också för sig i år och spelade sin kritikerrosade pjäs Min vän Fascisten, som borde ha marknadsförts ännu mer: rätt plats och, tyvärr, rätt tid.

Ett av de åtta representerade riksdagspartierna, Sverigedemokraterna, har sitt ursprung i Bevara Sverige Svenskt. Under Almedalsveckan avslöjade Expo och Expressen fler band och sympatier som partiets företrädare och anhängare alltjämt har med rörelser långt ut på den högerextrema kanten. En av dessa organisationer har också hittat till Almedalen - nazistiska Svenskarnas Parti, tidigare Nationalsocialistisk Front - där de torgför sina idéer om rasbiologi, diktatur och judiska konspirationer. Och laddar inför årets demokratiska val.

Ja, vad skulle Olof Palme ha sagt?

 

Maria Ripenberg

Ledarskribent