De mest påtagliga exemplen är försöken att störa val och samhällsdebatt på ett sätt som ska påverka förtroendet för normal politik, och stödet i olika former till extrema partier i en rad länder. Det ligger nära till hands att tänka att det är fråga om supermaktsreflexer som efter Sovjetunionens sammanbrott tar sig nya uttryck. Man tycker sig ha förlorat den långa kraftmätningen under det kalla kriget till Nato och EU och prövar de sätt som står till buds att försöka försvaga dessa västliga samarbetsstrukturer.

Men det kan också finnas andra sammanhang. Bengt Jangfeldt, en av Sveriges främsta kännare av Ryssland och rysk kulturhistoria, skisserar i den nyutkomna boken Vi och dom (Wahlström & Widstrand) de idéer om Ryssland som nation som utvecklats sedan Peter den stores tid på 1700-talet. En huvudlinje har sedan dess varit att det efterblivna Ryssland, som missat både upplysningen och arvet från antiken, måste komma ikapp och bli ett vanligt europeiskt land. En annan huvudlinje har tvärtom varit att Ryssland står för en helt annan typ av civilisation som är moraliskt överlägsen den vanliga europeiska.

Men också ”västvännerna” måste förhålla sig till särdragen i Rysslands historia. Och de som föreställer sig Ryssland som helt annorlunda och överlägset har inte sällan påverkats starkt av västliga extremkonservativa – eller fascistiska -– tänkare. Jangfeldt nyanserar och fördjupar en idéhistoria som är viktig också för oss.

De intellektuella som i skrift utvecklat den ena eller andra typen av ståndpunkter har förvisso varit få. Men i ett land utan demokratiska traditioner eller ett starkt civilsamhälle spelar det inte så stor roll. Olika makthavare har dragits åt det ena eller det andra hållet och traditionen med självhärskardöme har bidragit till att kasten blivit tvära. En ny tsar har inte sällan upphävt det mesta av föregångarens lagstiftning. Ibland har samma härskare, som Vladimir Putin, gjort tvära kast under sin egen tid vid makten. Den kommunistiska perioden innebar inte någon förändring i det avseendet.

Kommunismens fall gjorde det möjligt för liberalt sinnade ryssar att knyta an till idéer och stämningar från reformförsöken vid 1900-talets början – men också för konservativa nationalister att knyta an till rakt motsatta ideal. Oredan efter Sovjetunionens upplösning skadade tilltron till idéer om demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter. I stället hyllades den ortodoxa kyrkan och idén om underkastelse under en världslig makt som inte kontrolleras av några oberoende samhällsinstitutioner. Att det är ett sätt att tänka som känns naturligt för personer som Putin, med sin bakgrund i sovjetdiktaturen, kan inte förvåna.

Att uppfatta dagens ryska ledning som företrädare för moral och anständighet känns nog främmande för de flesta. Men det är så Putin och andra framställer saken, med Ryssland som en motvikt till den dekadenta västvärlden med dess tolerans för olika åsikter och livsstilar. I den tankevärld som utvecklats av högerextremisten Aleksandr Dugin är väst dömt till undergång och framtiden tillhör ett moraliskt återupprustat Ryssland som ska vara kärnan i ett auktoritärt imperium från Lissabon till Vladivostok.

Men väst framställs också som ett dödligt hot mot det rena och obefläckade Ryssland. Att försöka försvaga de västliga demokraterna och deras gemensamma strukturer blir därför ett sätt att försvara det ryska mot dekadens och moralisk upplösning. Kan man dessutom hitta partner i väst som är lika främmande för demokrati och mänskliga rättigheter – så mycket bättre.

Det är inte självklart att Putin själv fullt ut delar alla sådana idéer – han har inte varit konsekvent under sin tid vid makten. Men att han ser föreställningar av detta slag som användbara för hans egna maktambitioner är uppenbart.

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör