Hans ambition är att förvandla Vänsterpartiet till ett parti som kan tas på allvar också i normal vardagspolitik och inte bara som förvaltare av en omöjlig kommunistisk tradition. Partiets förslag ska gå att genomföra inom ramen för den ekonomiska verklighet som råder i stället för att vara signaler till väljare som drömmer om en total samhällsomvandling.

Delvis har han också lyckats. Valet av frågan om vinst i välfärden till den helt dominerande profilfrågan inför valet knyter an till en tveksamhet till obestridliga avarter som finns också långt in i borgerliga väljargrupper. En annan sak är förstås att Vänsterpartiets linje innebär att också de goda och uppskattade exemplen på vinstdrivande verksamheter måste försvinna – en naturlig följd av partiets nedärvda och generella motvilja mot enskilt ägande och privat företagsamhet.

Men i princip går naturligtvis V-linjen att genomföra. Det var så vi hade det under ganska lång tid och det går självfallet att på nytt konstruera system som förhindrar den som har en egen idé om hur man driver en förskola eller ett vårdhem med hög kvalitet och samtidigt tjänar pengar att ens försöka. Att det är dithän som de väljare som känner olust inför konkursade friskolor vill komma är dock knappast troligt.

Men den finns en gräns för Vänsterpartiets förmåga att anpassa sig till verkligheten. Symbolen för detta vid årets partikongress är att ombuden – i strid mot partiledarens vilja – lyfte upp det gamla kravet på sextimmarsdag. Nu ska det också drivas som en prioriterad fråga i valrörelsen.

Visst kan tanken på kortare arbetsdag vara lockande. Men i en verklighet där vi kanske alla måste arbeta mer än hittills för att upprätthålla välfärden och där de ekonomiska konsekvenserna av kortare arbetstid med bibehållen lön skulle bli helt oöverskådliga är kravet uppenbart orealistiskt. Men Sjöstedts försök att förskjuta denna traditionella V-fråga till framtiden gillades inte av kongressombuden.

Sjöstedt måste givetvis hålla god min – det viktigaste för en partiledare är ändå att hålla ihop partiet och då måste ledningen acceptera ett och annat nederlag. Men samtidigt består ju bilden av V som ett parti där en stor del av aktivisterna alltjämt föredrar utopin framför det som verkligen går att genomföra.

I den gängse V-retoriken, sådan den avspeglas i motioner och debattinlägg på kongressen, är det – förutom förbud mot vinster - alltjämt sådant som förstatliganden, förbud mot uppsägningar, avgiftsfrihet och annat i samma stil som är det mest iögonfallande. Det är naturligt för ett parti där livsluften alltjämt är föreställningen att ”under socialismen” kommer allt att vara annorlunda och dagens begränsningar inte längre spela någon roll.

Det tänkesättet lär inte ens Jonas Sjöstedt rå på.